torsdag 18 september 2014

Nyheter från Campagnolo

Goda nyheter. Motståndsnästet i Italien står fortsatt starkt upp mot tråkig aluminium, österländsk superstandard och produkttester på betalande slutanvändare. För ni vet ju att när människan inte är tillräckligt insatt eller intresserad så finns det alltid trygga produkter till hands som fyller funktionen vi eftersträvar. När svensken är hungrig men inte orkar vara kreativ så äter han kebabpizza. Av samma anledning har Volvo V70 varit en försäljningssuccé och färdiga paketcyklar bedöms främst efter prislapp och leveranstid i minuter. Varför aktivt välja något annat om det som står framför mig fungerar? Varför känna inåt, det är ju bara en cykel, kalorier, timmar eller poäng i en app.

Trots att jag också äter kebabpizza och stundom har färdats i en V70 (ljusblå med gasdrift) så uppskattar jag i alla lägen de innovationer och skapelser som Campagnolo presenterar för världen. Och även om de inte alltid är nyast, mest prisvärda eller ens aktuella för egen användning så kan jag alltid njuta av en design i världsklass. De känner inåt. Jag känner inåt. Där inne möts vi.

Shamal Mille

Här kommer en del av det senaste årets nyheter från Campagnolo:

Shamal Mille
En klassiker till aluvärsting i ny design.

Bora - bredare och lättare
Karbonhjulsklassikern blir 24 mm bred men väger ändå mindre än tidigare. En dröm för crosstuber!

Bora för kanttråd
För varje Campakittad triathlet... ingen storsäljare alltså.

Mekaniska grupper 2015
Ny design av bl.a. bakväxel, framväxel och vevar i växelgrupper för 2015.

CX-specifika komponentgrupper
Som ni också kan läsa en utvärdering av här och se bilder på här.

Invändigt EPS-batteri
Ett stort batteri på ramen? Näää...

måndag 15 september 2014

Crossrapport söndag

Distans på cross, den bästa och roligaste träningen på hösten? Hitta nya, utmanande vägavsnitt, tunga grusbackar, fina stigar och okända passager. Vi brukar kalla det Safaricross och den återkommer varje höst som ett riktigt bra alternativ till klassisk distansträning.

Intensiteten skiftar, ofta och mycket. Man tränar igångdrag, teknik, balans och orientering. Under de 4,5 timmar rulltid jag hade i söndags körde jag 5-6 st 20-sekundare nära max, närmare 20 st korta spurter utan syra och mängder med styrkemoment - bara för att ta mig runt en uttänkt rutt. Kvalitetsinslagen kommer heller inte när du vill, hoppas eller behöver dem och på det sättet blir det nästan tävlingslikt.

Klockrent också med den gamla crossramen som byggts om/upp för ändamålet. Med 36/46 fram och 27/12 bak finns både lätt och snabb växel att tillgå för de grovt skiftande förhållanden man stöter på.

Med hjälp av de ystra gossarna på bilden nedan fick jag en dryg timme på asfalt och en fin startposition öster om Kungsbacka. Därifrån var rutten lagd österut på delvis bekanta stråk för att sedan peka norrut mot Lindome där jag tankade vätska. Sista halvan utgjordes av en ny sträckning upp mot Mölnlycke och ett beprövat avslut hem från Delsjöområdet, totalt 110 km.

Starters

Grusserpentiner i trakterna kring Någonstans.

Passets höjdpunkt var nog när jag svängde in på grusslingan i Bunketorp, öster om Lindome. En riktigt fin, slingrig löpstig i skogen som dränerats hyggligt och preparerats med grus. Snabbare än man kan hantera, en ren överlevnadskamp mot den närmsta naturen. Jag inbillar mig att det finns tider på dygnet då dessa marker inte beträds av annan och således skulle kunna stå värd för en vansinnigt rolig träningsform. Klädsamt nog respekterar jag förstås eventuella förbud, tillbud, påbud och anbud.

Passets bottennapp var utan tvekan promenaden genom träskskogen söder om Mölnlycke. På kartan valde jag mellan en stig och en mindre väg för att ta mig vidare norrut utan onödig asfaltskontakt. Stigen vändes ryggen och skogsvägen visade sig till en början vara ohyggligt brant, vilket alltid gläder och engagerar. Därefter blev jag hejdad av en studsmatta mitt på vägen, uppställd i anslutning till en närliggande fastighet. Detta borde ha varit en indikation på ett lågt trafikflöde men jag forcerade ändå eländet och fann mig själv plötsligt mitt i skogen. När riset blev så tätt att jag inte längre tog mig fram med cykeln på axeln sökte jag öppen mark i norr och fann träsket. Dessutom slet jag upp sårskorpan på vaden och fick stoppa strumpskaftet fullt av löv för att rädda mina snygga italienska strumpor från blodfläckar. Efter en kvart i ingenstans hade min inbyggda kompass ändå visat mig rätt och med ett dödsföraktande hopp från en klippavsats landade jag i utkanten av en trädgård, borstade av mig grenverken och sadlade upp i stor stil på den privata vägen nedanför.

Under hela rundan körde jag över mängder av stenar utan punktering. Challengedäcken med kanttråd har visat sig riktigt tåliga förutsatt att de pumpas med 3 kg och i möjligaste mån placeras utom fara för kraftiga genomslag. Om sådant spår inte finns tillgängligt är det bara att resa sig ur sadeln och låta cykeln röra sig fritt. I trakterna kring Råda Säteri fick jag dock gå i depå efter att en liten elaking gömt sig i ett skuggparti och satt ett bett i bakdäcket som snabbt fräste rent på löv i spåret.

 Däckverktyg från Campagnolo!
Slang och pump fanns i fickan men däckverktygen låg kvar hemma. Och där har de legat bra de senaste två åren. När jag i brist på bättre idéer åkallade lägre makter och en gång för alla utgjöt en förbannelse över genomslagspunkteringar så föll blicken mot marken. På vägen dit fastnade den på snabbkopplingen. Campagnolos Scirocco och Zonda har annorlunda snabbkopplingar mot Eurus, Shamal och Recordnaven som jag brukar åka på. De här är tunnare längst ut i handtaget och har som en liten hake där vid spetsen....

Mindre än fem minuter senare var jag på väg igen och däckverktygen kommer fortsättningsvis att ligga kvar hemma.

En länk till passet finns här. På söndag den 21:a september är det Safaricross igen, med valda favoritavsnitt från rutten ovan. Start kl 09.00 från Preem vid Vallen, tillsammans med GCK:s söndagsträning på väg.

torsdag 11 september 2014

Crossvegas

Crossvegas i morse svensk tid, under strålkastarna inför 10 000 åskådare!

Sven Nys hoppade plankhindren på sista varvet och ställde av hela klungan på 10 sekunder. Inte ens van der Haar lyckades stänga luckan på slutet och Nys triumferade, trots uppgifter om att han borde ha diskats för en regelvidrig depåpassage under loppet. Nu valde(?) arrangören att bortse från de uppgifterna eller helt enkelt inte tillämpa regeln och Sven fick kliva upp överst på pallen, med van der Haar på andra och Powers på tredje

Jeremy Powers var väldigt glad över sin tredjeplats i Crossvegas. 
"Thanks for watching" sa han. Och nog ser vi alltid...

Den amerikanske kommentatorn konstaterade att "de tre bästa crossåkarna i världen korats" och kan i det uttalandet ha överskattat tävlingens status an aning. Å andra sidan; Sven Nys - ikonen, "on an american bike, on "US soil". Man fattar att det är stort.

Hur stort kan det bli i Sverige? Vågar man hoppas på Crossvedum?

tisdag 9 september 2014

Färgglad morgon

Regnmoln (numer alltid klass 1-varning) och dessutom risk för åska (modernt extremväder) i SMHI:s prognos. Jag mötte med glada färger och besteg regn/vintercykeln med skärmar och 10-delat växelsystem. Det funkar det också. Den crossiga kepsen tjänstgjorde som solskydd, inte en droppe regn föll på vägen till jobbet.

 
Septembersol över prognosfail.

Imorgon blir det också färgsprakande på morgonkvisten när Crossvegas sänds över webben med start kl 06.30. CX Swedens innersta supporterkrets samlas förstås över en amerikansk frukost och drömmer om motsvarande arrangemang i Sverige samtidigt som vi med värme minns intervjun med tävlingsledaren, Brook Watts från förra året.

söndag 7 september 2014

Rapport från Introcrossen

Redan på uppvärmningen idag, eller "träningen" som vissa refererar till, erhöll jag indikationer på ett för dagen tveksamt däckval. När det är torrt underlag och tidig höst åker jag helst på mina Dugast Pipisquallo eftersom de är snygga och rullar lätt som änglars spröda vingslag i medvind. Däcken har ett diamantmönster i mitten och en rad av låga, pilformade nabbar i ytterkanterna.

Som den kvalitetsinvestering ett par Dugasttuber ändå är har jag i någon mån bedömt dem som statiska avseende skick och slitage, något som förstås avviker från sanningen en bit in på andra året. Diamanterna på bakdäcken påminner nu mer om gåshud. Kantgreppet känns inte längre lika elakt vasst mot en strykande handflata utan mer som en ond smekning, en liten varning.

Dagen bjöd på ett heat, 40 minuter på ett kort varv vid Slottsskogsvallen i Göteborg. Drygt 25 man på linjen, många med ambitioner. Efter en snabb loop på det torra gruset ledde varvet in oss på den patenterade skogsrundan längst bort i hörnet. Hårt packad jord, löst bös, små kvistar och döda ekorrar. Upp över krön och ner genom(!) en lös, feldoserad högerkurva där många strulade lite idag. Uppför trappan som gör något konstigt med ryggen, känns stelopererat och oerhört tungt. Fortsatt uppför och påhopp i motlut, ännu mer uppför, stående på lättaste växeln. En lös sväng på toppen och brant utför med bitvis låst bakhjul, vända runt 180 grader och uppför en 20-procentare i skogen. Svängig avslutning bland träden och slutligen ett drop ner mot doserad höger och ut på gruset via en kort asfaltsraka.

Ett torrt varv med rullgrus, hårt grus, asfalt, packad jord och mjuk lövbädd. Inget gräs, ingen lera, ingen sand, ändå så oerhört mycket cross.

Bild från Gerillacrossen förra torsdagen. Kurvtagning på gräs, framflyttad i sadeln för bästa grepp med båda däcken. Här är Pipisquallotuberna fin-fina!

Bra startben och iväg som tvåa. Avvaktande inledningskurvor från huvudfältet, troligen av respekt för tävlingstiden. In mot skogen som fyra efter lätt släpp på gruset. Svängde in mot trappan i full fart och fick inte loss högerskon. Panik! En millisekund innan framtuben hade vikts runt första steget så kom jag loss men stod stilla. Folk flög förbi, fel rytm i trappan, segt att få upp farten efteråt. Tappade två man till uppför.

För mig innebär en crosstävling nästan alltid två mentala starter. Den andra infinner sig ofta efter fyra-sex minuter när de initiala fajterna blåst över och folk, åtminstone för stunden, krigat sig in på den plats de förtjänar. Benen är stumma och det är dags att bilda sig en uppfattning om dagsverket som väntar. Vem är före som inte borde vara före? Vem är bakom som inte borde vara bakom? Hur lång tid tar varvet, dvs många varv ska jag köra?

Efter ett par varv kom jag ikapp Ola och Erling, två svåra gubbar att ta sig förbi. Att ligga bakom och iaktta en stund kan vara bra om man vill hitta rätt situation för en omkörning. Alla är ju bra på olika underlag, kurvor, hastigheter osv. Alla crossvarv innehåller partier med tvingad vila, för alla. När du vilar där, tappar du inte tid mot andra. Ofta beror det på att partiet är tekniskt eller utför. En attack innan ett sådant parti kan var en bra idé.

Efter ytterligare två varv hade jag öppnat en ledning på runt tio sekunder mot Erling och Ola. Gick ut på rullgruset och sopade omkull på högersidan efter en lång framhjulssladd. Efteråt såg jag en tre meter lång rensopad sträng i gruset, 20 cm bred. Rena vägskrapan!

Erling fick kontakt men jag lyckades öppna gapet igen. Hade tyvärr ingen kontakt framåt och utan någon att köra in blir det lite tungt i skallen. Koncentrerar mig mest då på att planera körningen så att jag inte fastnar på varvningar i trånga sektioner.

In på sjätte (eller femte?) plats idag med en bra känsla i benen. Gott om sten under huden också. Skarvade efter med Åsa, Lasse och Patrik och hamnade så småningom på kafé innan ett sprättavslut genom Änggårdsbergen under timme fem.