torsdag 24 september 2015

Så här ligger det till...

Vissa saker i livet rubbas aldrig. Liksom tunga värderingar, viktiga instanser och förkärlek till italienska växeltillverkare. Annat förtunnas eller ändrar betydelse med åren. Tag som exempel begreppet "form" som går från att vara ett önskat tillstånd till en beklaglig fysisk aspekt.

Därefter har vi det som måste flyttas, ändras eller justeras. Där stoppar vi in vår familj just nu. Den ska flyttas i december, från Mölndal tillbaks till Lidköping. För detta ändamål byggs ett nytt hus samtidigt som vårt nuvarande avyttras. Som bonus ovanpå detta ska vår son få ett syskon, precis samtidigt som flyttlasset går.

Att få bygga ett nytt hem till oss själva och ordna med allt praktiskt kring flytten upptar nästan all min lediga energi. Samtidigt som det är tråkigt att ställa in en hel crossäsong så är det också både nyttigt och skönt att få känna hur bra ens naturliga prioriteringsordning fungerar. Cykling, som den enorma egotripp det varit under 15 år, står sig plötsligt slätt mot att få skapa en trygg framtid för familjen.

Sista racerpasset på Göteborgsk mark avslutades med en grusskarv runt Tulebosjön.

Cyklingen kommer att finnas i mitt liv för all framtid och istället för att vara bitter över saknade timmar i loggboken, njuter jag av trygghet i att cyklingen finns där när jag behöver den igen. Som en gammal vän som rånar en på plånboken varje år men ändå blir förlåten.

Om ni vill så ses vi vid Slottsskogsvallen på lördag, där jag hänger i CX Swedens tält under Cx-cupens premiärhelg. Kom förbi och prata lite cross, så blir jag glad.

/Björn

tisdag 26 maj 2015

The Revolution continues.

Reklam, historisk återblick och njutning i en och samma film.

Antingen så känner du något, eller så gör du inte det. Om du tillhör den senare skaran, var inte ledsen. Du är del i en växande majoritet på väg bort från europabaserad cykeltradition där en italiensk cykel var ett monument, ett väsen inom sporten. Kanske hittar du tillbaks en dag.



Upptäck nya REV11+ Campagnolo växelgrupper:

- Super Record - http://bit.ly/SuperRecord
- Record - http://bit.ly/record-road
- Chorus - http://bit.ly/chorus-road

söndag 3 maj 2015

Dalsland XC på CX - från DNF till MTB

Ålder är inte bara ett värde. Det kan också vara ett mått på erfarenhet, en tillgång i de allra flesta situationer. Gammal är äldst, vis, klok och så vidare. Men faktum är att gammal också är korkad, konservativ och obenägen att ta risker. Ponera att det senare är sant, finns det då en risk att man går miste om en massa äventyr?

På senare cykelår, allt eftersom nummerlapparna blir färre och motiven allt vagare tror jag mig förnimma att ett välkänt motionskoncept smyger sig på. Motion är ju ett brett begrepp, men här åsyftar jag cykelmotion, i relation till cykeltävling och därför kan vi sätta likhetstecken med att ”säkerställa resultat” även känt som ”att gå i mål” eller ”fullfölja”. Det är alltså inte placeringen i sig som är det primära målet, med risken att inte få något resultat alls, utan just att noteras i listan, sätta bock och plutta för.

Kanske var det med denna insikt om att åldern och erfarenheten faktiskt ibland står i vägen för nya upptäckter, äventyr och kostnader som jag kom till start med redan trasiga grejer? Varför inte hysta in en näve grus i maskineriet redan från start och se vad det kan ge? En portion optimism, en svag vårsol och ett resolut förträngande av sannolikhetsläran, så var det dags för Dalsland XC, på cykelcross.

Lördag förmiddag. Platsen är Bengtsfors i Dalsland, ett till delar laglöst land om jag får citera en säker källa inom lokalt rättsväsende. Ett muntert sällskap om tre personer med sammanlagd ålder överstigande 115 år välter ur bilen på den allmänna asfaltsytan bakom automatstationen där vi just avlönat en individ i reflexväst, vilket påminner mig om att det förmodligen är det bästa sättet att bli rik på kort tid. Vem tvekar att räcka över sedlar till en man i väst beväpnad med ett kort budskap och tydlig stämma; "40!"

Det populära mountainbikeloppet med start och mål i den dalsländska metropolen benämns ”tävlingsmotionslopp” av arrangören själv. Nummerlapp och resultatlista, full gas från start på torget och ut på 60 km fina grus- och skogsvägar för att 2-3 timmar senare avsluta på samma plats. Tre välbemannade depåer och en härlig stämning runt och längs varvet – en arrangörsmässig fullträff, bra gjort! En gemytlig stämning mötte oss vid startfållan på torget och den charmiga småskaligheten höll på att rinna över när jag på enklaste vis tog tre steg in i skoaffären och lånade en sax för att klippa av buntbanden till nummerlapparna. Det här med lapp på styret är ju lite ovant för oss cykelcrossåkare, men för övriga 700 deltagare som för dagen sportade sin MTB var det förstås inga konstigheter. En avbitare finns väl som standard i verktygkittet, bland stäminstrument till gaffeln, svets och kofot. Det är roligt att raljera kring sådant man inte begriper, fast jag har faktiskt varit ägare till en MTB en gång för 7-8 år sedan. Och kört Långa Billingen, jodå så att.

Tvenne crossåkare ur Göteborgs Cykelklubb rullar ut i lagtävlingen, mot nya nederlag. Mattias valde en mer taktisk haveriplats och punkterade med geografisk precision 75 meter innan målgång. 
Jättemånga bilder finns här.

Ingen MTB idag alltså utan cykelcross för hela slanten i syfte att ha roligt och bevisa hur fint den kan ta sig fram nästan överallt. Det vettiga hade förstås varit att starta med fullt fungerande och driftsäkra komponenter eftersom vi skulle halvvägs till Norge och tillbaks och avstått från chansartade lösningar såsom spruckna carbonfälgar och skadat tubdäck. Men, så handlade det kanske aldrig om att ”motionera” i tidigare utvecklad mening utan så här i efterhand måste detta kritiserade beslut ha handlat om något annat. En jakt på äventyr eller ungdomlig naivitet, en protest mot åldern och dess medföljande spärrar?

Planen var enkel och målsättningen uttalad;
Om vi går i mål så är det en seger. När något går sönder, kör så länge det går och gnäll därefter icke utan gå i frid i dikeskanten tillbaks till Bengtsfors. 

Nog filosoferat, nu till eländet. 18 kilometer in i loppet ligger vi vackert på rad, som uppträdda på ett snöre uppför en stig i skogen. Jag har precis gjort mig lustig med den onödiga telefonfrasen ”var god dröj, du behåller din plats i kön” när gensvaret från högre makter tar sig uttryck i ett tydligt ”pfff-pfff-pfff-donk”, ljudet av ett tubdäck som snabbt tappar luft och därefter tar rot. Däcket hade spruckit eller skurits upp i sidan där den tidigare skadan fanns och vidare överläggningar eller lagningsförsök skulle vara slöseri med tid. Nu gällde det bara att köra vidare och den spruckna carbonfälgen och tålamodet skulle sättas på prov, hur länge kommer de att hålla? Ut till närmsta väg, eller kanske 40 km till mål?

Felsökning. Här kan vi applicera den gamla tumregeln, d.v.s. där tummen går in har luften gått ur.

Den kommande timmen bjöd på hög puls, låg fart och gott om tips från andra åkare. Jag fick bland annat information om att jag hade punktering, att däcket nog inte skulle laga sig självt och att jag låg i vägen. Det sistnämnda löste jag med en farthöjning uppför en backe varpå gott om utrymme öppnades bakom mig, antagligen till bakomvarandes förtjusning då.

På grusvägen gick det hyfsat att köra och en kort asfaltssträcka kändes som en dröm. Stigarna var värre och förutom fälgen så tog ryggen rejält med stryk. Jag var aldrig orolig för att tubdäcket skulle lossna eftersom mina limningar tar en vecka, utan det var terrängens beskaffenhet och bakhjulets status som skulle avgöra hur länge det här äventyret skulle pågå. Aldrig anade jag då hur detta skulle sluta.

Efter drygt 36 km, alltså knappt två mil med platt däck, kände jag hur bakhjulet började sladda ganska illa. Jag tittade ner och såg att större delen av gaffelutrymmet utnyttjades och däcket hade polerat av all svart färg på bromsskorna som nu blänkte vackert i silver under majsolen. Jag började också få svårt att följa Mattias hjul samtidigt som horder av fyndiga norrmän passerade. Vid 38 kilometer, strax efter en skarp högerkurva uppe på ett gruskrön sprack fälgen runt halva radien och vek sig på tvären. Hjulet fick inte längre plats i cykeln och ekipaget kom till ett definitivt stopp. 20 kilometer kvarstod och jag räckte över min vattenflaska till Mattias som önskade lycka till med sopsorteringen och välförtjänst störtade vidare mot triumfen i Bengtsfors.

Här kan man tro att loppet är kört. Så fel jag hade.

Ett mer definitivt slut är svårt att föreställa sig, åtminstone med hälsan i behåll. Förutom mindre estetiska skador på cykeln så var bakhjul och däck skrot, förvisso avskrivet sedan länge och uträknat på förhand. Efter en kort promenad anslöt jag till supporterklacken i Dåverud, ett glatt gäng grupperade på ett grusvägskrön och försedda med fyrhjuling, stolar, kaffe och hembakt. Snart hade jag serverats i båda händerna och satt bekvämt tillbakalutad i dikeskanten betraktandes tävlingen. Vi pratade om cykeln, om vem som låg i täten, om vädret och allt annat. Det var väl först efter tio minuter som frågan om min fortsatta tillvaro väcktes i sällskapet, något som jag inte ägnat en tanke åt där jag njöt i mig kaffet och den närodlade äpplekakan. Nog för att jag trivdes där men när en man i gänget plötsligt nämner en cykel som han har stående hemma i boden så väcks en nyfikenhet. Vart ska detta leda?

Ett par minuter senare. Vi är på väg, jag och Göran, ut i skogen till vägs ände på hans fyrhjuling. Jag har, förutom mig själv, även med mig min pump eftersom däcken på hans cykel enligt uppgift nog var helt tomma vid det här laget. En snabb skattning av min välgörares längd hade gett mig hopp om att hans hoj kunde innebära en möjlighet att trampa tillbaka till målområdet längs närmaste asfaltsväg. Väl framme vid gården presenterades cykeln ur en liten sidobyggnad. Det var en Scott med snabbkoppling på sadelstolpen och plasthattar på ventilerna. Den såg helt ny ut och jag fylldes av insikten att min DNF i Dalsland XC just upphävts.

Det här med rakt styre är ju onödigt, hann jag precis tänka innan jag svängde av asfaltsvägen på sistaväxeln och nästa stigparti tog vid. Under de här lite småstökiga partierna gällde det att hålla hårt i det breda styret och tungan innanför käftarna. En liten knapp till vänster på styret såg intressant ut och som genom ett under blev gången lite mjukare över rötterna. Detta räckte dock inte för att eliminera det fasansfulla läget med SPD-klossar metalliskt smattrande mot de hårda ståltramporna vars taggar förgäves sökte fäste i carbonsulorna på mina dyra italienska Sidiskor. Att för första gången i modern tid forcera terräng med en MTB vid tröskelpuls utan att sitta fast i pedalerna var en skräckupplevelse som endast övertrumfades av den lätt euforiska känslan att vara på väg mot mål.

Göran hade med närmast obeskrivlig generositet erbjudit mig, en utomsocknes främling, att låna hans nästan nya MTB och fortsätta tävlingen om jag ville. Ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till och det här med att Dalsland har sina egna lagar hade verkligen visat sig från bästa sidan. I pant på okänd ort lämnades en Ridley X-night med ett och ett halvt hjul samt en urdrucken termosmugg med rester av delikat kokkaffe. Tungan löpte över den nedre tandraden. Jodå, där satt allt en liten bit äpple kvar också. Leendet tilltog men sköljdes snabbt undan när naturen plötsligt lutade nedåt och ekipaget studsade iväg utför under mig. Hydrauliska bromar och lösa fötter – skräck!

Halva bananer vinkade på höger flank. Muggar med sportdryck stod uppställda med onödig precision. En slank ner, jag hade ju inget annat att dricka. Forceringen återupptogs. Kunde det vara en mil kvar ungefär? Marken lutade mot. Någon hejade. Någon annan tyckte att jag hade onödigt bråttom. Nummerlappen låg hopvikt i fickan och pulsen tangerade den under punkaperioden. Min cykel ligger skrotad i skogen och här kommer crossåkaren halvkontrollerat sladdande med kritiskt låg utbildningsnivå på en lånad MTB, tack vare publiken. Vilken solskenshistoria, vilket äventyr. För ett ögonblick inbillade jag mig att detta var det bästa som kunnat hända, kanske ville jag att det skulle hända, hur kan man annars förklara det irrationella beslutet att starta med odds sämre än de för återinförandet av reguljärtrafik på DVVJ. Eller för att hojen nedan blir nästa trendsättare. 

Just kombinationen ramhandtag, trumbroms, XT-vev och styrrörsmonterade flaskställ ger ju hjältestatus, utöver det faktum att den trampats runt varvet.

Cykeln här väger lika mycket som sadeln på bilden ovanför och Recordreglagen är ju så snygga att man nästan smäller av. Och kolla in de sköna, svepande linjerna i bakhjulet!

Någon hojtar från sidan av spåret att det inte är långt kvar. Snart mynnar skogsvägen ut på grusrakan invid sjön söder om Bengtsfors, känd från starten ett par timmar tidigare. Jag trycker högerreglaget i botten, flyttar händerna intill stammen och vevar på med det som finns kvar i benen, och det är ganska mycket. Susar upp mot torget och korsar linjen med nummerlappen fladdrande mellan tänderna. Skoaffären är fortfarande öppen, folk trängs och plaketter byter händer. 

Fälgen passade först inte alls i takskenan...

Resten är en administrativ sak. Rätt cykel till rätt ägare. En pratstund med kaffekokerskan bortom skogen, en lättare plastisk deformation av hjulet för att få ner det i skenan på takstället. Och så adressen till Göran som vi tyvärr inte träffade igen. Men välgärningen kommer förstås att belönas, ett paket går iväg med Posten i morgon. Till Dalsland, landet med de vänligaste människorna och de bästa lagarna.

fredag 10 april 2015

Reflektioner efter Mallorca

Från fysisk till psykisk utmaning. Från bergen på Mallorca till inskolning i Mölndal. Från problem med att äta tillräckligt till problem med att äta alls. Ur askan, i elden.

Som en vän helt riktigt påpekade för en tid sedan, så är det under våra ensamma stunder som vi kan bearbeta och tänka igenom vad vi upplevt. Att ostört kunna tumla runt bland minnen och upplevelser för att förstå vad de innebär för oss, vart de för oss. Vad de egentligen innebär och vilket värde de har. Kanske är det inte värt så mycket när allt kommer omkring. Kanske är det livsviktigt. För mig som är så usel på att leva i nuet blir detta ett viktigt moment, där jag befäster och erkänner vad jag varit med om, checkar av, njuter en stund, kanske firar. Därefter laddar jag om och går vidare.

Reflektioner och tankar kring en föräldraledighet som nu nalkas sitt slut tänker jag bespara er, eftersom detta är en cykelrelaterad blogg. Men tankarna efter Mallorcavistelsen slipper ni inte undan och som vanligt kommer här en rapport men denna gång ur ett mer filosofiskt perspektiv. (Den som vill se kartor och siffror klickar här.)

Förvandlingen
Mallorca är en plats under förvandling och då är det inte utbyggda motorvägar, upprivna järnvägar eller nya hotellkomplex jag åsyftar. Nä, ön ändras också inom en själv. Från att ha varit en ny, spännande och exotisk plats 2007 till att kännas som en trygg, självklar och bekväm vistelseort 2015. Från borta till hemma, långsamt och gradvis förstås, men ändå blir det väldigt tydligt så här i efterhand hur enkelt allt är. I år hade jag inte ens packat kartan, men sprang upp och hämtade den i sista sekund. När den spanske taxiföraren frågade vart jag ville åka fick jag fundera en stund på vad hotellet heter där vi bott flera gånger nu. Kontantuttaget i Euro räckte exakt för vistelsetiden och tiden från touchdown till trampdown var rekordlåga 1h 40 min. Allt går på rutin och jag är nästan oroväckande avslappnad kring alltihop. Jag har till och med slutat ta med reservdelar eftersom inget havererat de senaste fem åren. Fördelen är att stort fokus kan läggas på kärnvärden - träning och njutning. Allt annat bara händer.

Jag funderar också på hur den kommande förvandlingen ser ut, för om jag känner mig själv rätt så kommer den kurvan inte att plana ut. Begrepp som "helafamiljenläger", "ställa en cykel i Palma" och "höstresa" snurrar sedan en tid i skallen. Alternativet att bryta och ta en paus ligger lika nära. Bara kurvan har en vinkel.

Vart är vi på väg? Marcus, Rasmus, Christer och Danne ser ut att fundera.


Utmaningen
Som en naturlig konsekvens av ovan ältade förvandling förändras också utmaningens skepnad. Men för att förstå den måste vi först se till det varierande syftet med träningsresan och förstå att det för åtta år sedan var en viktig del i en viktig tävlingssäsong i ett viktigt cykelliv. Idag är resan en önskvärd del i en balans som är viktig på riktigt. Att åka fort, långt och länge är idag härligt men egentligen fullständigt irrelevant för att eventuellt kunna gasa på crossfälten om ett halvår. Istället är det den totala avkopplingen, från vardag från stress och från normala rutiner som utgör värdet. Att få hänge sig åt en enkel, fysiskt orienterad tillvaro med tre stora tårtbitar - mat, sömn och cykel. Man cyklar så att man blir hungrig, äter så att man blir trött och sover så att man vill cykla. Inget annat.

Men inom mig finns också mer konkreta krav, skapade av påhittade måsten. Sådant man tar till för att utmana sig själv eller motivera investeringar. (I motsats till att leva i nuet är jag expert på att skapa motiv, särskilt om det kan resultera i en affär eller transaktion av något slag.) En utmaning för 2015 blev att köra en ny, hittills oprövad väg varje dag, och visst, sju nya vägavsnitt fann vi, utan att köra tvärs över hela ön. Förutom i ett fall där vi gjorde precis så. Det kostade ett däck, tre slangar, två frusna vänner samt en nervös hemfärd på 80 km med en slang som såg dagsljus. "Skillnaden mellan en kris och ett äventyr är hur du väljer att hantera den." Utmanat - check. Utmanad - också check.

Den mytomspunna dalen bland bergen, landet av lycka där folk blir gamla som yoghurt. 
Johan kommer precis därifrån.

Kostnaden
Utgift eller kostnad, ni minns skillnaden. När du tankar bilen är det en utgift. När du kör upp soppan kommer kostnaden. Om du spiller diesel på marken är det både och. Att hosta upp tusenlappar till flyg och hotell är klara utgifter, som dessutom blivit dyrare år för år, men när kommer egentligen kostnaden för kalaset och hur stor blir den. Är det möjligt att den blir mindre än utgiften? Om värde tillförs under aktiviteten, så ja, kanske. En spännande hypotes skulle vara att det inte kostar något alls, ungefär som att i dagsläget bo i villa i en storstad där värdet förändras i en takt som överstiger de löpande utgifterna. Det skulle i cykelfallet förutsätta att man låter överföra det monetära värdet till något annat som bara jag eller möjligen min familj kan växla in. Glad pappa, glad familj? Glad påsk! Nästa gång får alla åka med.

Gamlingen
Att bara hålla på utan att veta varför man håller på. Att bara göra för att man alltid har gjort. Att inte ha mod att bryta, förändra och forma om. Att inte se utan bara synas. Kanske är man redan där, en halvtrött kropp, ivrigt uppklädd i ny kostym med uppgraderade, osynliga detaljer i åkdonet. Är det så illa redan? Gör det något? Antingen så har man licens och kan titulera sig tävlingscyklist eller så har man ingen licens och då kan man välja och vraka bland en rad titlar. Alla utom "motionär" för det verkar man inte kunna bli om man en gång haft licens. Det är inte längre syftet som styr benämningen, utan något man själv väljer. Den rätten har man förtjänat, om man frågar runt.

En morgon när vi rullade ut från hotellet vid promenaden längs Platja de Palma fångade jag intrycket av en äldre man som slagit sig ner vid ett kafébord. Klockan var strax efter 10 och klunga efter klunga taxade ut från hotellstråket som för att ansluta till öns nät av flygvägar. Men inte denne man. Han hade av allt att döma cyklat färdigt, om inte för hela dagen så kanske för en stund. Hans dyra cykel stod resolut parkerad i en angränsande trädrabatt, det frodiga skägget stod som en strut mot den låga solen och plånboken var myndigt placerad på framför honom på bordet. Ungefär som man lägger in kortet i baren. Hjälmen syntes inte till, inte heller något sällskap. Kanske väntade han på någon. Kanske var detta hans njutning. Två kilometer cykling, två stora öl och två ben upplagda på stolen framför.

Vad kallar han sig själv? Hur många gånger har han taxat ut, njutit av bergen, resan och utmaningarna? Är det hit förvandlingen leder till sist? Den som lever och reser får se.

Undertecknad, med benen hellre i pedalerna än på bordet.

lördag 14 mars 2015

Välkommen till familjen!

Så har äntligen den sista pusselbiten fallit på plats. Cykelfamiljen har begåvats med det enda som ärligt sagt saknades - en äkta italiensk stålracer. Den införskaffades sent i somras men har först nu fått se dagsljus och försiktigt rullats runt kvarteret på en tunn bädd av vintergrus.

Ramen är en Colnago Master Olympic Decor, årsmodell 1993. Den är utrustad med en 8-delad Campagnolo Athenagrupp med Record Ergopowerreglage, också från 1993. Cykeln är nära nyskick och bär få spår av användning. Jag har bytt ut ett par felmatchade detaljer och återställt den riktiga, färgglada 90-talskänslan och därtill lagt 15 timmar på puts.

Så jäkla fräck den är! Jag ler fortfarande varje gång jag ser cykeln, och det är ganska ofta eftersom den står i vardagsrummet...

Jag har knappt provkört men ändå har den redan en plats i mitt hjärta, troligtvis för all framtid. En hoj att bli gammal med, något att putsa, vårda och kanske, kanske uppgradera försiktigt när andan faller på. Ett däckskifte blir nog aktuellt då de tyska ostarna inte känns helt rätt.





Fler bilder och en testrapport utlovas efter premiärturen som kommer att ske i förd en äkta Mapei GB-tröja från 1995. Om jag kommer i den...