söndag 29 augusti 2010

Cykelcross - ON

Då är vi igång, som synes! Första riktiga CX-passet idag, ut kl 09.50, hemma 14.50. Inklusive ett tränarmöte med kaffe i solen. Innan stoppet hade vi jagat livet ur söndagsflanörer vid Gunnebo, rekat Münchenstation vid Kvarnbyn och missbedömt minst fem gruskurvor var.

Hösten är här - en hink med klister, hitåt!

Benen var annars mosiga och fina idag efter tre träningspass tidigare under helgen. Det har körs på hög intensitet, både på cykeln och till fots och dessutom kryddats med styrkeuthållighet och ett stort antal igångdrag. Imorgon vilar jag - och krattar träningsbana inför tisdagens träningsstart med MCK.

Läs mer om CX-träningarna i vårt Forum.

Och så, feelgoodlåten som toppar spellistan hemma - för andra gången. Har ni sett Smala Sussie eller Bröllopsfotografen så känner ni igen Act II med Notes about Freedom. Skönt gung!

lördag 28 augusti 2010

Speedstop

Idag stod 10-minutare på programmet och glad i hågen slet jag tag i R3:an, som för tillfället är bestyckad med mina 50 mm höga "stridsvagnshjul" från Campagnolo. Outslitliga är de, Borahjulen, som bara tacksamt rullar på utan handpåläggning år efter år. Något som absolut inte rullade idag var vänsterpedalen. Bröt nästan handleden när jag skulle snurra på den för att känna på lagren, som signalerat ett visst slitage medelst grovt glapp på sistone.

Samla alla färger och vinn en streckkod.

Historien runt mina Speedplay Zeros började våren 2008, när nystartade MCK Elit ringde igenom Enirokatalogen efter sponsring och fann en schysst deal på en stor låda pedaler. Lätt-lätta Zero Stainless blev det, och som med alla andra prylar av teknisk art skickades manualer och andra rekommendationer i en vid båge över högeraxeln tillsammans med emballaget. Om man hade orkat läsa den hopvikta A3:an med varningstexter (vilket jag fått möjlighet att göra i efterhand) så hade man förfärats av det utlovade faktum att pedalskrället i princip förintas inom två veckor om man glömmer att smörja lagren med särskilt fett. Jag kan nu motbevisa denna farhåga från tillverkaren. Det tar inte alls två veckor utan lite drygt två år.

Berättelsen hoppar nu fram till linjeloppet i Båberg tidigare i sommar då MCK Elits Johan Brengdahl plötsligt upptäckte att han satt i rätt utbrytning - och med vänsterpedalen under skon. Problemet var att pedalen inte längre var gängad i vevarmen vilket var resultatet av en skuret lager.

Den enes olycka blev den andres räddning. Min högerpedal hade precis lämnat in efter den extrema hettan på Cypern samtidigt som Johan skaffade nytt. Snart satt hans ensamma högerpedal på min hoj och ett ovälkommet utlägg hade, om än inte förhindrats, så i alla fall skjutits på framtiden.

Så idag kom framtiden ikapp, vänsterpedalen gick inte runt. Efter en distinkt dusch 5-56 stor nog att rubba det lokala ekosystemet kunde träningen genomföras ackompanjerat av spännande ljud och vibrationer. Återstår att se om de klarar helgen, annars får det bli byte till vinter-Look, där stålkulorna rullar mot en stenhård glidyta av salt och tillhörande Sidiskor numer är mjukare än foten själv.

Pedal game over - ett par nya är redan på väg, svarta den här gången. För att matcha nästa cykel.

Äntligen kom den här bilden till användning.

torsdag 26 augusti 2010

Bildspecial Kalmar

Satt och sorterade bilder från sommaren när jag insåg att jag missat den utlovade bildspecialen från Kalmar Triathlon, svenska mästerskapen på Ironmandistans.

Triathleterna fick först värma Kalmarsunds 16-gradiga vatten i fyra kilometer, därefter köra 18 mil kantvind och till sist springa en marathon på en asfalterad cykelbana med vändpunkt. En dag på jobbet för vissa, ett livs bedrift för andra. Bredden imponerar verkligen, och viljan och modet att prova på.

Här kommer ett litet urval från D50:ans fångst under dagen.

Caroline innan start. Dubbla badmössor mot kylan.

Christine Wageborn gillar gel.

Herrar i gult, damer i rött.

Tro det eller ej, men alla simmar åt samma håll.
Caroline upp ur vattnet som sjätte dam på 1:07.

Henrika Carlson lovade mig att byta sin 13-kilos Giant till nästa år.

Andreas Ekdahl gjorde premiär i Kalmar.

Christer Ekdahl avslutar strax sitt tredje lopp.

Christine Wageborn på upploppet.

Caroline i mål efter drygt 12 timmar.
Dagen efter. Vila och reflektion i Borgholm.

Nästa bildspecial:
CX - ett bygge i detalj.

Bloggar vi väntat på:

Höstens helghärj:
CX-cupkalendern (i högerkolumnen).

lördag 21 augusti 2010

Extra - extra!

En närmast outsäglig glädje har infunnit sig i det Fredriksson/Filipssonska lägret.

Kärlek. Med eller utan basilika.

Direkt från cykellandet Holland och mästarna på Techni Vorm välkomnar vi "kaffebryggarnas Pinarello".

Tack, min Sockersnäcka! Du som inte ens gillar kaffe...

Varvlopp

Fredagskväll i ett småregnigt Göteborg och cykeltävling i gränderna. Som man hör på namnet så går tävlingsformen ut på att varva så många andra åkare som möjligt och under första upplagan av Göteborg City Criterium lyckades CC-duon Balck/ Ahlstrand bäst med det. EPIC Mölndals Erik Saeden, som nu får lov att vurpa igen efter bröllopet, satsade hårt och slet sig till en plats i den avgörande utbrytningen redan från start. Det såg länge bra ut för MCK:s stadsloppsspecialist men tyvärr växlade han av kedjan i gatstensbacken och blev stående i en Schleck (31 sekunder) innan han kunde fortsätta på egen hand och till slut tog en femteplats.

Bilder från loppet finns upplagda i Picasaalbumet uppe till höger. Här kommer fler bilder:

Steve kurvar med fullt fokus.

Publiken var minst lika fokuserad. Och kunnig.

Svårt att få bra bilder på kändisar.


Jimmy i backen.

Erik efteråt.

Johan vinner kategorin "Kända omklädningsrum".

Själv skulle jag dra två 20-minuters löpintervaller efter jobbet igår, tänkte fel i regnet, fick springa alldeles för långt och hann precis in till elitklassens start. På köpet verkar jag ha fått ont i höften och dessutom blev jag trött av att gå på stan - två säkra ålderstecken.

torsdag 19 augusti 2010

Attack från syra och hund

Tröskelintervaller ikväll, äntligen! Den här veckan har hittills varit en katastrof sett träningsmässigt och anledningen till det är en stundande bilförsäljning med allt vad det innebär. Reparationer, tvätt, puts, fotografering och småfix suger snabbt all tid i kvalitetszonen och igår kväll var jag på ett riktigt uselt humör på grund av läget som uppstått. Desto skönare var det att komma ut idag och få straffa benen rejält. Jag är hyfsat geografiskt präglad när det gäller träning i allmänhet, och intervaller i synnerhet. Min hjärna går bäst när den får köra varv, när teknik och dynamik kommer in i bilden.




Vill minnas att jag någon gång tidigare har tipsat om Årekärrsvarvet strax öster om Billdal söder om Göteborg. Fyra kilometer långt med en inledande backe som tar en minut. Därefter är det smått kuperat hela varvet, aldrig helt platt eller rakt, och flera skarpa kurvor. Mot slutet kommer två backkrön som bäst forceras i favoritposition, d.v.s. stående med händerna djupt in i bocken. Det är helt enkelt så mycket glädje inblandat att syran rinner till lite väl mycket ibland.

De tre första varven avverkades ikväll på tider som låg inom en sekund från varann. Det är stabilt. Sedan gled det iväg och jag tappade ungefär tre sekunder per varv på de kommande tre när jag körde på samma upplevda ansträngning. Under ca 40 minuters tröskelträning mötte jag ingen bil och berördes inte av något hinder. Passerade dock ett begravningsfölje sex gånger. Det kommer bli fler varv i Årekärr framöver innan racern ställs in för året.

På väg hem tog jag det riktigt lugnt och valde därför Säröbanan där jag givetvis blev omblåst ganska omgående av en hårdsatsande individ på en gigantisk Trek. Alla Göteborgscyklister känner till dilemmat med cykelvägen längs havet som är lika populär bland cyklister som flanörer, lattemammor och löpare. Aldrig någonsin kommer alla att kunna samsas om utrymmet och sällan eller aldrig viker endera part ner sig för att ge lite extra utrymme åt sin medtrafikant.

Ikväll var jag dock beredd att vara den större människan, redo att dra mitt strå till stacken och hjälpa till att återställa en del av cyklisternas förlorade anseende, om de nu någonsin haft något. Inte bara tog jag det lugnt, utan jag höll ut, rundade snällt, hoade och log när jag sakta trampade hemåt med lite lagom känning i vaderna. Frid i sinne och sensommarsol i blick, om än till stor del täckt av ett mycket mörkt moln.

Plötsligt uppenbarar sig ett större sällskap ur överklassen längre fram på cykelvägen. Jag räknar snabbt till fyra vuxna, minst lika många barn uppsuttna på diverse farkoster, två hundar och en sulky. Dessutom släpar de på ett betydande antal kollin med anknytning till båtliv och tar därför upp precis hela banans bredd.

Vi får ögonkontakt på långt håll och jag sänker farten ytterligare samtidigt som de mödosamt och efter bästa förmåga evakuerar vägen i skilda riktningar. Till slut öppnas en passage i mitten och jag passerar i låg fart. Då, mitt i samförståndets triumf, precis när jag rullar genom folkfesten anfalls jag av en stor hund utan koppel. Mina sällsynta ansträngningar har varit förgäves och jag öppnar upp för samtal varvid följande dialog av rang utspelar sig:

[jag]: A-men!?
[rik]: Hördudu!
[jag]: Ni kan väl hålla i hunden i alla fall, väskan springer ju inte iväg.
[rik]: Vad är det du vill? Nu ska jag tala om ett och annat för dig!
[jag]: Jaha.
[rik]: Det här är ingen cykelväg, det är en båtväg!
[jag]: Det här måste jag höra hur du får ihop.
[rik]: (upprört och osakligt om min våldsamma framfart, förmodligen orsakat av "Trekmannen")
[jag]: Jag vill att ni håller i hunden så att ingen kommer till skada, det är allt.
[rik]: Vet du vad du ska göra? Du ska skaffa dig en sådan där ringklocka.
[jag]: Ja, det löser ju allt.
[rik]: Åk och köp en ringklocka!
[jag]: Jag skickar faktura.
[rik]: (igenkännande skratt)

Och då har vi lärt oss, en gång för alla, att på Säröbanan finns inga vinnare.

Båtväg!

-  -  -  -  -  -

I helgen förvandlas hela Göteborg med omnejd till en enda stor cykelfest. City-GP på fredag kväll, Bräckan-GP på lördag förmiddag och Gran Fondo runt Lygnern på söndag. Jag kommer förmodligen ångra att jag inte anmält mig, med början imorgon kl 19 vid Gustaf Adolfs Torg. Mer information om tävlingarna finns på

http://www.raceweekend.se/

söndag 15 augusti 2010

"...och nu har han gått och blivit elitcyklist!"

Efter en snabb omkastning av schemat kördes ett styrkepass precis innan bröllopet och ett kuperat, småhetsigt distanspass direkt efter. Inte något optimalt upplägg. Småstressigt igår och, ja, vad ska man säga, lite "sömnigt" imorse efter ett fantastiskt trevligt bröllop med tillhörande fest inatt. Som bonus fick vi se Erik köra sina "smooth moves" i dansskorna varpå dans genast utropades som en utpräglad materialsport från oss panelhönor i baren med dubbla vänsterfötter och händerna i byxfickorna. Ett erbjudande att låna skorna avböjdes bestämt från en representant ur CCV.


Stort grattis - Erik och Negar.

En av höjdpunkterna levererades av brudgumens mor som i sitt tal, efter att ha räknat upp dussinet hobbys och idrotter där Erik satsat, slutligen konstaterar fakta och suckande klämmer till med bloggrubriken ovan, till stor glädje för en begränsad del av församlingen.

Lördagsgodis för benen.
Helgens träning i korthet:

- Lördag: 1 x 80 min StU. Passade på att klocka sträckan från hemmet till jobbet i Kungsbacka. Dörr till dörr på 53/11: 36 minuter i G2. Godkänt. Avslutade med högkadens och motorikspurter som kändes riktigt rejält efter fem mil på 11:an. Nu vet jag att ben och knän håller.

- Söndag: kuperad distans med inslag av triss, snabbdistans, partempo, tävling och allsköns smärtande elände. Idag var magen mest begränsande, men jag tror även att vätskebalansen låg en aning off, något som åtgärdades med en förvånansvärt bra kaffe i Lilla Mallis - eller Lerum som det även kallas.

fredag 13 augusti 2010

Den patenterade

Idag får mina ben vila. Beslutet fattades igår kväll då jag inte lyckades mobilisera tillräckligt med kraft för att skaka av mig en pratsjuk motionär under nedvarvningen. Benen svarade med ett rungande ”eeeee” när jag tryckte på gasen. Bakgrunden till det aktuella tillståndet är att musklerna är trötta efter tre dagar med tröskel och styrka, så eländet är både njutbart och väl förtjänt.

Grunden lades i tisdags tillsammans med MCK och CC Veteran då vi körde träning på GP-banan på Bräckan i Fjärås. Den 21:a augusti tävlas det där och eliten kör hela 25 varv, vilket torde göra detta till det tuffaste GP-loppet i Sverige. Varvet har ett kort avsnitt om 100 meter som inte lutar åt något håll och det uppenbarar sig lämpligt i samband med en skarp kurva. Åk gärna och titta på tävlingen om ni har möjlighet, det kan mycket väl bli regionsrekord i tandvisning i backen.

Några 25 varv blev det inte i tisdags utan vi beslöt att köra ett gäng tävlingar i form av tvåvarvsrace med varvning på krönet vid parkeringen. Jag hade tröskelträning på schemat och tog tacksamt emot den här underhållande formen av utmattning, men hade föraningar om att något högre ansträngning skulle komma att behövas för att vara med och leka i backen. Detta antagande visade sig vara riktigt – nytt årsbästa i puls och syraattacker bortom den vildaste föraning. Det är förstås omöjligt att hålla sig till att ligga på hjul i klungan och skrota. I den första spurten efter två varv gav jag allt halvvägs in i backen och passerade ett par man på slutet tack vare en mäktig fartökning om 0,2 %.

Varv tre och fyra är dimmiga, men jag minns svagt att jag försökte köra smart och bli kvitt syran utan att lyckas. På varv fem, näst sista gången i backen, ryckte det lite lätt i ena vaden - kroppens egen ”ett-varv-kvar-klocka”. Jag insåg att den sista spurten skulle avgöras utan mig så jag passade på att avancera i fältet i slutet av backen för att öka mina möjligheter att skjuta ut mig på ett snyggt sätt. Upp på Bräckan, höger med touch i staketstolpen i innerkurvan och ett par sekunders vila. Bedömt 20 sekunders krut kvar i benen, folk i utbrytning och en avslutning som är utom räckhåll. Eftersom vi körde helt individuellt fanns ingen att assistera direkt, så beslutet föll på ”den patenterade”; upp och dra hårt, vänta in motattacken, släpp fältet. Självavställt och klart. Tack till Glenn för att du gjorde processen kort.

Ett knappt dygn senare straffade jag tisdagens handduksinkast med löpintervaller i Änggårdsbergen. Med en del slagg kvar i kroppen blev det aldrig riktigt spänstigt eller snabbt utan passet antog en mer malande karaktär. Snedtrampningsfaktorn var rekordhög med hala stenar, mängder med gegga och pölar samt otaliga långsamma löpare som tillsammans med den kuperade terrängen bidrar till intervaller med ökad dynamik. Kul i vanliga fall, men inte denna kväll. Efter 90 minuter var jag klubbad och fin, återvände hem och somnade i en tallrik fil.

Gårdagens distanspass med styrkeintervall upp till Ubbhult satt förstås som ett yxhugg i en rutten staketstolpe. Tre tunga igångdrag och ett knippe motorikspurter på det så var kvällen gjord och det enda som återstod var att bli trissad på Säröbanan av en man med både cykelväska och två rammonterade väskor, vilket för övrigt på nytt väcker liv i frågan om vad folk egentligen släpar med sig på träningspassen.

Själv går jag runt på pump, slang, nödbar, armvärmare och mobil. Då finns ännu plats för en väst och mer käk om det behövs och då är vi fortfarande bara i ryggfickorna. Vad har folk med sig som kräver flera väskor när det är 21 grader ute på kvällen? Misstänker att det kan vara takräcksfenomenet som fått en tillämpning inom cykelsporten, d.v.s. man kör runt med extra förvaringsmöjlighet för att man inte orkar ta bort den. Eller för att den brukar sitta där. Man kan bara spekulera i vad som finns i väskorna, men en inte alltför otrolig gissning är att det pågår en organisk nedbrytning av socker där inne. En energibarskompost, helt enkelt. Lite skak, regn och värme, ett par halvöppnade förpackningar i botten och sporadisk påfyllning ovanifrån – det blir mumma att gräva i med snoriga handskar när man får hammaren någon gång nästa år och sockerradarn går igång.

Inför helgen så ser träningsläget lite osäkert ut. Klart är att det blir ett längre distanspass imorgon lördag, lägligt att ”ladda” med inför buffén som serveras senare på kvällen då MCK Elits dödsföraktande GP-kung går och gifter sig. Av samma anledning håller jag söndagspasset lite öppet, både till längd, karaktär och eventuellt genomförande.

-  -  -  -  -  -  -  - 

Med lovad leverans av en sista vital del till nya crossen så kan nästa vecka bli inledningen på en period då mer och mer av träningen på cykel fasas över från landsväg till cykelcross. Ett par snabba grepp och kompletteringar på den gamla crossen så har jag en reserv/träningshoj klar också.

Det kommer fler crossnyheter framöver. Cupkalendern ska jobbas in i cykelsverige, arrangörerna börjar dra i trådarna och snacket börjar gå om satsningar, material och de olika cupbanornas beskaffenhet. Lite extra kul är det att EPIC Travel Gear, som sponsrar Mölndals elitlag på landsväg, också valt att stötta cykelcrossen genom att gå in som samarbetspartner i cupen. Snart kommer fler cyklister att få möjligheten att prova den grymma väskserien Amphibians.

Själv har jag haft förmånen att använda flera väskor ur sortimentet under året och det ska erkännas att både Gearbag och Lockerbag blev omedelbara favoriter. Skrämmande genomtänkt, bra kvalitet och en riktigt gedigen och solid känsla helt enkelt.

Semesterpackning.

Vi kör förresten diesel numer. Fortfarande Audis suveräna pappersmodell, men lite nyare och med fin-fin komfort och bränslekonomi för de där riktigt avlägsna cuptävlingarna. Här är några bilder från sista semesterveckan.

"Soten" i Västervik. 

"Biltvätten" till höger har precis slickat hela bilen tillsammans med sina kompisar på Ölands norra udde. Sista gången jag parkerar i en hage.

Som bonus erhöll vi ett estetiskt verk signerat kohorn eller klöv på vänster bakskärm. Husbilen som stod parkerad en bit bort fick högst troligt vänster backspegel bortstångad. När vi flydde fältet, jagade av sottörstande kossor i flock, hann jag inte se hur den makabra materialförstörelsen slutade.

Plötsligt gick nötkött upp i topp bland favoriträtter. Jag kan även tänka sig flingor med nötkött och kaffe med nötkött.

söndag 8 augusti 2010

Allvaret

Efter fina sommarveckor med tillsynes ändlös distansträning har jag nu sedan en tid gått på ett schema med mer varierad träning och som mer liknar det man är van vid. Dessutom påminns man om det allvar som närmar sig och under de senaste två veckorna har långa tröskelintervaller varvats med styrkeuthållighet, spurter och mer distans. Tack vare fint väder, takställ och lite planering har träningen kunnat genomföras trots att vi varit på rull mellan väst- och östkust under nästan hela vår gemensamma semester.


Alvaret på södra Öland. Blåsigt, platt och blåsigt. Och platt.


Inte så allvarligt i Kalmar. En P3:a till salu, låst och tejpad runt en lyktstolpe.

"Stackars" pappa är för kort, slipper köra 18 mil tempo.

I samband med Carolines deltagande i långdistans-SM i Triathlon sista helgen i juli fick jag träna i skogarna runt Kalmar och dagarna efter fick jag ett par fina pass på Öland när vi fortsatte semestern på östkusten. Kroppen reagerar bra på hårdare träning, den tackar och tar emot och känns för det mesta hel och stark. Då det fortfarande är ett tag kvar till cx-säsongen så har jag valt att behålla ett löppass i veckan och då kör jag långa, hårda tröskelintervaller. Dels för att jag kan och för att det är roligt och dels för att lugnare löpning, som främst tränar lokal kapacitet i benen, är lågprioriterat. Löpning för hjärtat och cykling för benen alltså, men både andelen och den totala tiden tröskelträning på cykel kommer givetvis att öka gradvis framöver och så småningom blir det dags att dra ner på löpningen också.

Enda nackdelen som jag upplever med hård löpträning är att en del stelhet och värk sitter kvar i kroppen efteråt, ibland två-tre dagar. Förmodligen en kombination av att jag löper för sällan men ändå gör personbästa varje gång. Senaste passet förlades till Sisjöområdet och efter en kvarts uppvärmning rundade jag Oxsjöns kuperade 2,5 kilometersslinga på 9:20. De följande tre 10-minutersintervallerna var inte långt efter i fart, totalt 80 minuter med riktigt fin löpning och bra känsla. Någon dag senare gav samma terräng nästan två liter blåbär på samma tid, en volym som kompenserades i blodförlust till myggorna vilket kan förklara att jag var en aning slak på fyratimmarspasset över Ödenäs igår.

Imorgon börjar ett annat allvar efter fem veckors semester. Nytt jobb, nya arbetskamrater och massor av ny positiv energi hos Processinggruppen.

Lean Green Music Machine

Dags för ett pryltest på semesterns sista dag. Efter ett oroväckande spontant prylinköp har en ny träningskompis testats och godkänts under veckan. Efter många års trogen tjänst blev det till slut dags att ersätta min gamla mp3-spelare från Creative med en ny and improved. Kravspecen var egentligen den samma som tidigare; litet format, enkel manövrering och tåligt yttre, men de 256 MB som en gång räckte till alla veckans distanspass har känts lite i underkant de senaste åren.

Den nya spelaren är en Denver MPS-203C och ni som är bekanta med Apples prylar ser direkt att det är en kopia på den andra generationens iPod Shuffle.

Vikt 16 gram, metallchassie med stark fjäderlastad klämma, 2GB minne, uppladdningsbart batteri med 4h speltid och en funktion som omöjligen kan missförstås. Den inbyggda shufflefunktionen kunde enkelt tas bort genom att ladda hem programvara från Denvers färgglada hemsida, så nu kan man rada upp intervallhitsen i rätt ordning och slippa köra tröskel till Norah Jones.

Att snabbt och enkelt kunna justera ljud och spårval från tröjärmen spar mycket irritation och sladden dras invändigt upp till kragen. Funkar perfekt! Och om du skulle drabbas av hällregn (testat) eller krascha (ej testat) så behöver du varken sörja eller spara för att skaffa en ny. Priset är overkliga 149 kr och i den pengen ingår en usb-kabel för överföring och laddning, en underhållande manual samt ett par hörlurar som jag efter rekordkort övervägande förpassade till papperskorgen. De gamla fuktskadade Creativelurarna med guldpläterad kontakt och bortklippt vänsterkanal får fortsatt förtroende.