måndag 29 november 2010

Projekt CX del 5

Projekt CX del 5 - DÄCK

Dags att runda av serien om årets crossbygge med att titta på vilka ostar som sitter limmade på fälgarna, och varför. Till att börja med kan man konstatera att just däck nog är föremål för de allra flesta diskussionerna som omger cykelcrossen, när man väl har nått över en nivå där cykeln för övrigt verkar fungera hyfsat felfritt. Anledningarna till det är, som alla vid det här laget har förstått, att man behöver något att skylla dålig form på eller förklara en välmaskerat formtopp med.

Jag använder Tufo Flexus Primus och Tufo Flexus Cubus på var sitt hjulpar under hela CX Cupen.

Generellt kan man väl säga att crossdäck har tre huvudsakliga faktorer som spelar in när det gäller hur de presterar mot underlaget; mönster, tryck och position (d.v.s. om de sitter kvar på fälgen).

Mönstret är ju alltid en kompromiss, såvida inte banan består av samma underlag på hela varvet. Jag försöker väga hur mycket jag kan förlora respektive vinna i tid på olika partier och se vilket däck som spar mest tid åt mig. Hela första helgen i Falun, Ludvika var en solklar "Primushelg", torrt och snabbt underlag. Lidköping, Stockholm och Göteborg likaså. Jag imponeras faktiskt av Primusdäcket även under de partier där det är lite lera, det bettar bättre än man tror, även med lite mer tryck i.

Cubusdäcket har slitit ont i Borås, Kumla, Söderköping och Jönköping. Gött kurvgrepp, fäste även vid stående uppför och mycket pålitligt när man lägger ner i snabbare svängar.

Tryck och tyck! Mindre luft - mer fäste. Men även, större risk för tubkräng och tungrullat på snabba underlag. Min erfarenhet är att man ska akta sig för att pumpa för hårt i tron om att man ska spara benen. Den säger även att man ska se upp med tryck ner mot 1,5 bar i 32 mm:s däck om man väger 75 kg och har bra igångdrag. Vilket för oss in på sista faktorn;

Position, alltså däckets förmåga (eller snarare oförmåga) att stanna kvar på fälgen trots grov misshandel, ofördelaktig temperatur, väta och lera, så vill jag påstå att den här faktorn är helt avgörande för prestandan. Ett avkrängt tubdäck genererar i de flesta fall en löpning till depån där man sannolikt finner ett hjul med ett ännu sämre limmat däck. Alltså, limma ordentligt - använd mycket tid och ännu mer klister.

Tjeckiska Tufo levererar däck till min cross, via Racerdepån i Falköping. Min bedömning är att de ger mest däck per krona utan att lämna premiumsegmentet. Låg vikt, hög slitstyrka och vettig prissättning.


Däck för lera, åska och drivis:

Tufo Flexus Cubus 32.
Verkl. vikt: 660 g/par, (660 g angivet av Tufo)
Pris: ca 700 kr/st



Däck för gräs och grus:

Tufo Flexus Primus 32.
Verkl. vikt: 620 g/par, (620 g angivet av Tufo)
Pris: ca 700 kr/st



Både Cubus och Primus (samt även Dry Plus) finns i 34 mm:s bredd samt i en billigare träningsversion utan tillägget Flexus.

- - - - - - -

Tävlingsfråga nr 5, den sista frågan: vilken är den av UCI numer beslutade maximala däcksbredden för ett cyclo-crossdäck mätt i millimeter? En riktig bjudfråga, eller?

Här kommer också de tidigare fyra frågorna i serien, så att ni enkelt kan räkna ihop era fem tal till en summa och maila in den till info@bjornfredriksson.se.

Närmast rätt svar på torsdag kväll vinner en ny, superläcker mp3-spelare. En sådan här, fast silver.

- - - - - - - - - - -

Projekt CX del 1 - HJUL:
Vad var rampriset för en Columbus Cyclo X, "den första riktiga crossen", i Cykelcitys katalog från 2001?

Projekt CX del 2 - RAM:
Hur stor är verklig viktskillnad på ramen, mätt i gram, mellan min Ridley Crosswind aluminium och min Ridley X-Fire Carbon? (båda storlek 52)

Projekt CX del 3 - VÄXEL:
Hur många kuggar finns totalt på en Campagnolo 10-delad 25/12 kassett?

Projekt CX del 4 - BROMS:
Hur många kilometer uppger deras testcyklister att de kört utan oljud från bromsarna efter att ha applicerat ”The Disc Brake Silencer”?

Lycka till.
Projekt CX - out!

lördag 27 november 2010

Soltimmar

Fick finaste tänkbara vinterpremiärpass tillsammans med Johan Brengdahl idag när vi kryssade runt Sågen, Kungsbacka och Gröninge på förmiddagen. Det var lite av en omställning att gå från ett lager smäcker kroppstrumpa till tre lager med kompletterande vindfång, men idag stod termometern på -9 grader så det var bara att kräla i alla gamla otäcka tröjor, strumpor, skoskydd och långkalsonger! Det sistnämda tar ju effektivt bort all känsla i cyklingen, när 25 watt går åt till att tänja textilier i varje tramptag.

Vi fick i alla fall tre och en halv timme strålande sol men bitande kyla som bättrades på av en lika frisk som bister nordostlig vind. Fick skicka på en liten tempoökning mot slutet när tårna frusit ihop, annars lugnt och fint.

Fick ett litet bonussläpp på Säröbanan på vägen hem där underlaget var vindpolerad is och vinden låg på från sidan. Plötsligt släppte fästet och hela baksvingen ställde ut som en vindflöjel. Platta Ksyriumekrar vs dubbfäste, 1-0.

torsdag 25 november 2010

Variationsveckan

Den här veckan har jag planerat för återhämtning av kropp och material. Det innebär rent praktiskt att jag försöker få ordning på både crossen och vinterhojen samt att jag bryter träningsmönstret som det sett ut ett par månader nu. Träningen den här veckan kommer att bestå av fyra pass där inget av dem utförs på TC.

Måndagen var planerad på gymmet, men en märklig ingivelse fick mig att vända 15 meter innan dörren till entrén. Kände mig trött och hängig, lite matt och omotiverad för styrketräning. För att inte ta av motivationskontot i onödan eller ställa till med något dumt så satte jag mig i bilen och åkte hem och sov istället.

Tisdag såg "löp och gym". Löpningen över den fartstegrade uppvärmningsdistansen på bandet (3 km på 15 min) fördelad på 2 min på 6 minutersfart, 11 min på 5 minutersfart och 2 minuter på 4 minutersfart såg en ny lägstapuls, 126 slag i snitt (70%). Plus 5 kg på alla gymmaskiner, inga konstigheter. Måndagens vila hade nog gjort gott.

Onsdag och premiär för inomhuscykling. Via en inbjudan från IK Ymer i Borås hamnade jag på löparbanorna i Ryahallen och fick köra 3 x 20 min i innerspår. Passade på att busa lite med kroppen och körde första 20 i jämnt tempo i sweet spot, andra 20 som styrkeuthållighet på 53/11 och den sista som 2 x 5 min AT++ med kort vila och därefter tröskel i 10 min. Runt 200 varv och 400 vänstersvängar blev det. Enligt uppgift ska det gå att hålla ca 42 km/h i de svagt doserade kurvorna utan att pedalen går i marken och det var lite nervöst ett par gånger på slutet.


En klassisk gammal tjockmatta tillsammans med en envisen gångare genererade spänningsmomenten på banan under kvällen.

Ikväll blir det vila men imorgon fredag ska jag köra ett spinningpass för omväxlings skull, helt i linje med variationsveckan. Det är Spiroclub som bjuder in till lunchspinning i 45 minuter, vilket med en mycket stor dos fantasi kan användas för att simulera en crosstävling. Inget att spara på där utan bara att mata på. Spinning och cykelcross har ju faktiskt det gemensamt att ingen av disciplinerna tror på riktig vila under passet. 30 sekunder aktiv vila anses ofta fullt tillräckligt mellan två högintensiva block om 8 minuter. Det är bara på landsvägstävlingar man får vila ordentligt och dit är det långt.

Med lite flyt och hyfsade väderutsikter så hoppas jag på ytterligare en premiär i veckan - distans ute på lördag. Min gamle Columbus får nytt vevlager och nya vevar i veckan och är därmed redo(?) för sin åttonde vintersäsong.

Söndagen viks sannolikt åt vila med anledning av övningar med tveksamt formhöjande inriktning men likväl sportslig karaktär på lördag kväll. Trevlig ska det bli i allafall.

Snököping

Fördelen med att vara sent ute med en race report är ju att alla andra redan hunnit beskriva banförhållanden, väderomständigheter och diverse vedermödor. Temat för lördagen verkar ha varit en disciplinanpassad variant av ett gammalt talesätt; ”det göms i snö, kommer fram i VISA-räkningen eller i läkarjournalen”.

Ännu en gång visar det sig att cykelcross handlar om så mycket mer än tröskeleffekt. Begrepp som ”ekonomisk uthållighet” och ”dum envishet” kommer sannolikt visa sig vara värdefulla när cupställningen så småningom räknas samman för att kora de främsta. Jag säger; dividera resultaten med utläggen och dela ut ett pris till den cyklist som skrapat ihop flest cuppoäng per nedlagd krona. Där har vi en sann vinnare, i Super Economy Class.

Annars växer banan i Jönköpings Stadspark med tiden, så som de flesta banor gör som man initialt förfäras av eller känner viss frustration över på grund av tekniskt tillkortakommande eller fara för kropp och material. Med ett par små förändringar, främst ur ett säkerhetsperspektiv, så kan området bli en succé. Man är en god bit på väg med den utmanande asfaltsbacken och det bottenlösa träsket. För en folkfest krävs nog att man flyttar Elmiamässan dit också, men det lär inte vara någon match för det driftiga gänget i IF Hallby.

Starten gick historiskt långsamt för mig då taktiken var att hålla igen lite första 30 sekundrarna för att inte stumna halvvägs in i backen. Detta medförde att jag ”fastnade” en liten bit ner i fältet och när det sprack av en bit framför så tryckte jag i en växel till för att gå förbi och täppa, helst utan att få med mig för mycket folk då.

Detta gick givetvis åt skogen då jag fick köra ut i slasket för att komma förbi, och där fanns inte tillräckligt med fäste. Så, en grupp på tio man fick lucka över krönet första varvet men jag satt bara 15 meter bakom med ben som svarat fint hela vägen upp dit. Förhoppningarna att gå ikapp var lika höga då som de var bortblåsta en minut senare då min lakatmatade hjärna hade slirat klart i skogen och kom ut på fältet och luckan hade växt till 75 meter. Träsket togs an med sedvanlig dyngväxel och överkroppscykling - en gång. Resten av varven så tog jag det 200 meter långa partiet löpande på högerkanten, vilket jag tog en placering på.

Efter tre varv hade jag för gott skakat av mig Jönköping, MCK och någon mer som skuggade i början. Jakten hade precis inletts på Hallbys hemmahopp som tagit sig förbi när jag fick styrstammen i skrevet efter ett misslyckat försök att flyga över det leriga diket. Till min förvåning får jag ringning för sista varvet, bara att stå på för fullt uppför, vilket som vanligt gick bra och jag knappade till och med in lite på Janne som låg åtta. Under utförsåkningen i skogen ökade avståndet igen och jag rullade in som 10:a, vilket ändå känns okej med tanke på att jag sent inpå start fick gå på andravalet av däck då Cubusdäcket lossnade efter uppvärmningen, troligt en följd av den numer ökända ”Ramundermarinaden”.

Och nu, en liten känga till oss i CX Sverige och Förbundet, som efter nio deltävlingar i årets cup, fortfarande inte lyckas skaka fram en kommissariefunktion värd namnet. Vi har uppenbarligen fortfarande en bit kvar innan crosskommissarierna kan leverera en kontrollfunktion och ett stöd för arrangören.

Inom CX är tävlingstiden fundamental. Varför ingriper inte tävlingsdomaren när arrangören är på väg att avsluta tävlingen för tidigt?

Inom CX Cupen är resultatlistan jätteviktig, varvad åkare ska få placering och poäng, inte DNF och noll. Om en arrangör som kör sitt första race går bet så är det en sak, men en kontrollorganisation som är inne på sin nionde cuptävling får inte underteckna en resultatlista där halva fältet uppges ha brutit utan att reagera.

Jag hoppas att vi hinner säkerställa en förbättring inför de sista tävlingarna i december och januari. Det börjar bli dags att sätta det här nu.

Just tävlingstiden, som är så viktig inom cykelcross, verkar vara svårt att få till. Jag har hört en del olika varianter på hur man från arrangörshåll listat ut den optimala lösningen för att hämna så nära 40 respektive 60 minuter som möjligt för vinnaren. En av de bästa hittills är att ”en av våra duktigaste motionärer körde banan i somras på 9 minuter…”. Eeeeeeeee!

Det enda som gäller är förstås verkligenheten under pågående tävling. Ju längre man väntar med att bestämma antalet varv, desto större sannolikhet att man hamnar rätt. Det finns INGEN anledning att fastslå antalet varv innan start och endast en anledning till att göra det redan efter ett varv, nämligen om man bara ska köra tre varv. Råkar du t.ex. ut för en första varvtid på över 11,5 minuter, vilket innebär att endast tre varv ska köras i 40-minutersklassen (eftersom 36 är närmare 40 än 48). Då måste man fastslå att det endast är två varv kvar och upplysa cyklisterna om detta enl. cupreglerna; meddela två varv kvar och ringning på sista.

Reglerna är klara och tydliga. Tillämpningen är svår. Därför är cykelcross lika hårt mot arrangören som mot cyklisten. En sport för hårdingar helt enkelt.

Men återigen, när var något enkelt riktigt roligt senast?

tisdag 23 november 2010

Smärta på bild

Anders Stenberg kör av carbonstyret under lördagens cykelcrosstävling i Jönköping. Att det här strax kommer att göra ont råder väl inget tvivel om. Annars så ser det ju stabilt ut med vänsterfoten på väg ur och en lagom tvärställd framfart. Blicken är förmodligen fäst vid husväggen som närmar sig snabbt.

Pungcrossen returns? Suveränt foto av Marcus Gyllborg.

Där gick han!

Ett stort tack till Anders för att han delade med sig av denna blivande klassiker.
Missa inte hans exklusiva referat av händelsen under Kommentarer nedan.

fredag 19 november 2010

Mot Jönköping...

...och ännu ett fullspäckat helgschema. Först en stunds vila i bilen längs riksväg 40. Dieseln susande på 2 000 varv i 110 knyck, bagaget fullt av Epic-väskor och Mark Knopfler ur högtalarna. Boom, like that!


Fredag:
Avstämning med arrangör
Monterbygge
Middag med bror

Lördag:
Cykelmek
Crosstävling
Cykelmässa
Cykelgala

Söndag:
Distanspass
Avkoppling med sambo

Missa inte tävlingen med fina priser i Merida Northwave Cx Cup montern.
Vi ses i helgen!

onsdag 17 november 2010

SM och Söderköping

Tänkte nämna lite kort om helgen som gått. SM i Kumla var en bra tävling för mig. En 16:e plats var i linje med förväntningarna och jag är nöjd med hur jag körde samt att jag följde taktiken, eller snarare tekniken, jag beslutat mig för efter uppvärmningsvarvet. Vila på det lättåkta och attackera all skit - åk fort där det går långsamt. Ingen idé att ligga på för fullt hela tiden, det orkar man ändå inte.

SM-snö i hjulet. Foto: cykla.se/Jahn Ekman.

Banan var riktigt fin och jag hanterade väta och kyla hyfsat bra som vanligt. Gick på grepp och körde på aluhjul med Cubus och rekordlågt tryck; 1,7 bar. Kände ventilen varje hjulvarv på asfalten. Emil vann före Jens, Edin och Darvell som sölade ner omklädningsrummet rejält med sitt saftiga knä efteråt. Såg inget vidare ut, hoppas du repar dig Magnus!

Efter transport till Söderköping och kvällsmöte med arrangören SSK uppe på Ramunderberget så rullade jag och Cedwin ner till boendet i mysiga Grindstugan från 1700-talet. Där firade vi SM-guldet med Emil, Anna och Cross-Sune med god mat och mycket cykelsnack. Fantastiskt trevligt.

Söndagens cupdeltävling, Ramundercrossen, var arrangören Söderköpings SK:s första crosstävling någonsin och de hade verkligen lagt ner sin själ i arbetet, det märktes och uppskattades nog av alla som var på plats. Banan var riktigt crossmässig och med rätt utväxling på hojen så hade jag nog kunnat njuta lite mer av det. Nu fick jag slita ont med min singelklinga och 25:a ibak och det lossnade aldrig riktigt i benen. Satt mest och gungade fram och tillbaka med överkroppen på 50-kadens och väntade på att det skulle ta slut. En av få höjdpunkter inföll när jag skulle hoppa på hojen efter en av löpningarna (promenaderna) och gled av den leriga sadeln åt fel håll och trasslade in benet i ramen. Tappade 60 cm där.

För mig; en helg med både plus och minus alltså, eller som Mattias Cedwin uttryckte det; "en kall helg i varmt sällskap".

Sedan myntade han ett annat bra uttryck på söndagen också, med anledning av banans beskaffenhet och partiet med löphinder, trappa och svart pist i följd som var så ansträngande att "mjölksyran tog slut".

Bland alla leriga bilder så fann jag den här på favoriten Janne där han visar hur man tar en kurva. Mer bilder från Söderköping finns här.

När jag ändå är inne på Janne J så måste jag bjuda på hans eget referat av spurten om tredjeplatsen i Superklass, mot Ola Torstensson. Det här är så jäkla bra och allt händer alltså på bara 15 meter:



"Jag har fint grepp och seglar upp jämnsides nu bara 15m från mål vi står på allt vad tygen håller och farten i leran är i princip noll(tusan om det kanske hade gått fortare och springa). Jag tror att jag har segern där men kommer in i ett parti då hjulet bara spinner och greppet på bakhjulet är totalt borta Ola har dock lite bättre grepp i sitt spår och segar sig därmed förbi och tar därmed tredje platsen. Kul fajt vart det (men helt glad blir man ju inte)."


Folk som bevittnade händelsen säger att det är något av det mest underhållande som levererats på en svensk cykeltävling.






 - - - - - - - - - - - - -

Igår kväll fick jag "löparrycket" och kommenderade 8 km grus i Skatås på hela hushållet. Efter att ha gjort en svensk storstadsklassiker (köpt müsli på VISA-kort och parkerat gratis halvvägs ute i skogen) stod vi redo att dundra ut i det upplysta spåret. Det sprätte i hela kroppen och jag fick verkligen lägga band på mig för att inte sätta av i 4-minuterstempo från start. Senaste löppasset avverkades i början av september och därefter fick jag problem med mitt löparknä igen, som så många gånger tidigare.

Dags då att se vad åtta veckors stretchning och styrketräning hos Spiroclub gjort för kroppen. Har kört mest benövningar men även bål och rygg har fått sig en dos träning och det märktes ganska tydligt då det, säkert tillsammans med mycket crossåkande, hade en effekt på hållningen under löpningen. Kunde jogga lätt och avslappnat i bekväm upprätt stil. Ett tempo på strax under 5 min/km kändes som rena promenaden och jag gick runt med en snittpuls på 128 slag (70%). Tyvärr hade jag bara 30 minuter på klockan när smärtorna i knät kom tillbaka och de sista kilometrarna präglades av vrede och besvikelse. Jag var helt enkelt på ett jävla humör när vi åkte hem och sedan dök jag rätt in i diverse löpforum för att läsa på om knäoperationer. Vilket inte var någon uppmuntrande läsning.

Nästa gång löper jag med Sidiskorna på och en cross på axeln. Så ser det åtminstone vettigt ut.

torsdag 11 november 2010

Sven Nys testar isdäck

Inför CX SM på lördag ser alla anti-sladdtips ut att vara välkomna. Därför bjuder jag på det här obegripliga isdäckstestet feat. "Sven the Man".



"The biggest event in 2 million years..."

Bara i Belgien.

onsdag 10 november 2010

Projekt CX del 4

Projekt CX del 4 - BROMS

I tillägg till de två krav som omfattar bromsarna inom landsväg (låg vikt och snygg design) så kommer prestandan in i bilden på ett annat sätt i cykelcross. Särskilt då för mig som inte behärskar kurvtekniken fullt ut och använder bromsen för att sänka farten inför kurvorna istället för att våga lita på fäste och teknik. Att köra ett tekniskt träningsvarv snabbare och snabbare, utan att använda bromsen, ger bra övning och kännedom om både din och din cykels gränser. Och limmets förstås.

Frogglegs är ju ”the shit” om du kör cross. Få använder något annat än denna variant av cantileverbroms. Konstruktionen är superenkel och därför finns det också en mängd fabrikat av bromsar att välja bland på marknaden, som alla gör samma sak. Två parallella viktoptimerade plattor i aluminium eller kolfiber som roterar runt en fjäderlastad axel skruvad i gaffeln.

När det kommer till bromsbelägg så kör jag med Swisstops Rat Yellow King som är anpassade för carbonfälg. De bromsar alldeles utmärkt även på mina alufälgar, både i vått och torrt.

Här är grodbenen som just nu sitter på crossen. Det är shop4cross som levererat och de kallar sin egen modell för Froggleg S4C Cross Racing. De är billiga, lätta och gör jobbet. Ett stort plus är att det sitter en lätt åtkomlig vajerjustering ute på ena armen både fram och bak (ej på bild). Perfekt för snabba justeringar, med handskar på, en minut innan start. Funkar faktiskt även att skruva på under gång om det kniper. Går även att beställa separat och eftermontera på många modeller.

Lösningen på bilden; S4C-bromsar med korta alubultar och Swisstop: 242 gram för två par inklusive vajer, justeringar och ok. Det är lätt. Priset är också lätt, ca 450 kr - för fram och bak!

Här har vi de tidigare bromsarna som gått sedan 2007. Ett par 4ZA C2, vilka högst troligt stått som förebild för ovan kopior. Här har man satsat på ett par tunnare plattor i armarna, bättre finish på ytbehandling och ett lite mer arbetat utförande.

Fiffiga bromsbelägg med justeringsmöjlighet via insex i axeln. Som ni ser så sitter de tunga stålbultarna på den här hojen, dessutom med distanser eftersom de är för långa. Man ser väl ambitionsnivån över lag här...

Styva bromsarmar är viktigt. Vettiga bromsbelägg är ännu viktigare och min erfarenhet säger att stumhet i montage och lager på cykeln är viktigast av allt. Minsta glapp i styrlager och du får vibrationer och skakningar som tar bort både prestanda och känsla i inbromsningen. Innan jag hällde gänglåsning på bultarna och justerade bultdistanserna så skakade bromsarmarna ofta loss under tävling så att de glappade mot gaffelinfästningen. I kombination med ovan nämnda styrlagerglapp så blev det katastrof, vilket vid åtminstone ett tillfälle skickat mig av banan. Med rejält oflyt (x2 i Tidan) så kickar man till bromsbeläggen och får en så kallad ekerbroms, ett system utvecklat från barndomens smattrande pappflärp och som låser effektivt och permanent men kan bli onödigt dyrt.

Frågedags, näst sista frågan i serien. Swisstop tillverkas av Rex Articoli Tecnici SA i Schweiz som även marknadsför en mirakelspray för skivbromsbelägg, något som av allt att döma är på väg in i cykelcrossen under nästa år efter regeländring från UCI.

Tävlingsfråga nr 4: Hur många kilometer uppger deras testcyklister att de kört utan oljud från bromsarna efter att ha applicerat ”The Disc Brake Silencer”?

--------------------------------

Bloggserien Projekt CX:

hjul
ram
växel
broms
däck

söndag 7 november 2010

Såg ni startraketerna?

Aaaaah, vad gött den satt! Var superladdad inför Mölndalstävlingen idag och fick verkligen möjlighet att ge allt i tuff konkurrens. Tog en fin sjunde placering, tappade tyvärr en på sista varvet, men fick ändå ett bra betyg inför nästa helg.

Eftersom det var hemmatävling och så många hade kommit för att titta så kände man ju sig tvungen att hitta på något kul. Så, jag tog starten och höll den ända tills jag slet ur högerpedalen i första kurvan, ställde cykeln på tvären och tappade fyra placeringar. Lite snopet, det hände på samma ställe på sista varvet när jag skulle täppa luckan som Adam Steen just öppnat via en ryslig attack ut på vänsterkanten. Tappade tyvärr kampen om sjätteplatsen där när luckan växte till 20 meter inför hans bästa parti på banan. Var nästan ikapp på gräset och hade hoppats på att kunna täta med en rejäl spurt, men problemet är ju att Adam också kan spurta.

Lucka direkt...

Tuberna bet riktigt fint i de långa, snabba gruskurvorna idag och limmet satt där det skulle, d.v.s kvar. Skönt att kunna kliva på ordentligt på de lättåkta partierna.

På näst sista varvet körde jag snabbt med Steen på hjul och vi var nog inte mer än fem-sex sekunder bakom Janne där ett tag.

In mot sista varvning och bakom laddas det för attack om sjätteplatsen.
Alla foton: Caroline Filipsson.

När man summerar dagens insats så blir det svårt att hitta några större fel. Kroppen gick alldeles utmärkt och cykeln likaså. Körde otroligt inspirerat, fann flytet direkt och fick mycket välkommet stöd runt den fantastiska banan som passade mig nästan perfekt.

Nu ska jag bara njuta av den här dagen, ladda inför en ny arbetsvecka och blicka fram mot min andra start i ett svenskt mästerskap i cykelcross på lördag. Har fipplat in några CX-bilder i Picasa här till höger också.

Vi ses i Kumla!

lördag 6 november 2010

Borås

Två bilder som perfekt sammanfattar egen insats och känsla i dagens deltävling i Cx Cupen.

Fågelbo?

Aerogegga på lågprofilfälgana!

En 12:e placering idag är jag inte nöjd med, men samtidigt så ska det erkännas att banan i Borås går hårt åt min lvg-skalle redan innan starten. Cedwin och gänget i IK Ymer har verkligen lyckats lägga en helt groteskt jobbig bana och kombinerat med min 42/25 ute i motlutet på fältet så blev det en hel del överkroppscykling ála Westergren idag.

Hade tänkt gnälla lite över hur stum jag var i benen efter löpbacken tills jag fick syn på den här kräklöpningen efter 2:18.

Imorgon är det hemmatävling. Då får man ju försöka hitta på något.

fredag 5 november 2010

Projekt CX del 3

Mycket lera har strilat mellan ekrarna sedan andra delen av Cx-byggarserien presenterades i september. Hög tid nu efter 6-7 tävlingar att utvärdera årets växelexperiment. Här kommer tredje delen i serien om crossbygget.

Projekt CX del 3 – VÄXEL

I och med bygget av den nya Ridleyn fick jag verkställt en del växelrelaterade funderingar som jag gått och klurat på under en längre tid. Följande områden har därför fått en släng av nytänk inför säsongen:

- växelreglage
- utväxling
- rent sadelrör
- ny bakväxel (tillkommande bonuspunkt efter Lidköping)

- Växelreglage
Efter att ha erfarit vad Campagnolos nya 11-delade växel/bromshandtag gjorde för känslan och framför allt bromsprestandan på landsväg så ville jag absolut använda dessa på nya crossen. 11-delat kändes dock både som en onödig kostnad och risk i smutsen så därför var det oerhört tacksamt och passande att italienarna begåvade den 10-delade Centaurgruppen med de nya handtagen inför förra säsongen.

Den förra Centaurgruppen växlar den gamla hojen sedan 2007 men det ska sägas att den aldrig varit någon favorit utan dumpfunktion och med en ”felvänd” högerknapp. Nya gruppen har ett suveränt handgrepp, bra bromskraft och möjlighet att dumpa iväg en hel trave växlar i bak på en gång. Gummit är räfflat och blir därför inte lika halt vid väta som tidigare. Dessutom, skönare grepp, styggare look och en försumbar viktskillnad mot Record 11. Vasst och ruggigt prisvärt.

- Utväxling
Här var jag sedan länge motiverad att göra en stor förändring. Från att 2007 ha kört omkring på ett hopplöst kompaktvevparti (50/34) som inte passade till något, så satsade jag 2008 på byte till en 46:a ytter vilket gjorde cykeln duglig till annat än asfaltslopp. Dock var 34:an onödigt långsam i de allra flesta fall och med 46:an upplevde jag att kedjan mest stod på tvären hela tiden.

Efter en del tester så föll beslutet på en 42:a för den nya hojen, i kombination med en 25/12 i bak mot tidigare 26/13. Den utväxlingen, tillsammans med en sensommar förgylld av styrkeuthållighetsträning (StU) blev min lag i höst. Behövs lättare växel så blir det till att springa för sadelröret är obesudlat.

- Rent sadelrör
Ingen framväxel, 42:an i innerposition för bästa kedjelinje och ett specialtillverkat kedjeskydd från Experimental Prototype som verkligen pryder vevpartiet med alla sina 22 gram!


Det dräller ju inte direkt av sådana här Campagnolokompatibla skönheter på marknaden, så det fick bli en specialbeställning hos Mattias Hellöre.


På plats. Superläckert och det funkar perfekt. Efter lite shimsning.

En Deda Dog fang är det enda som tillåts krama röret för den vill man inte vara utan. Nu löper kedjan vackert mellan plasttanden och kedjeskyddet och hittills har den aldrig lämnat klingan.

Plats!

- Ny bakväxel
Centaurgruppens bakväxel har en ytterplatta i kolfiber. Snyggt och tryggt i det avseende att jag efter tre skrotade växlar vet exakt var den går av. Första växeln vintern 2007, gren i bakhjulet på premiärturen. Blev stående i leran på Kinnekulleleden och fick ringa bärgning. Andra växeln elva dagar senare, gren i bakhjulet vid färd på skogsväg utanför Källby. Därefter bytte jag till en Veloce helt i aluminium som nu är så trött i fjädern att den endast i högre farter spänner med hjälp av fartvinden.

Ny carboncross och lärdom åt sidan. Ny Centaurväxel och inga grenar i hjulet. Gick bra ända till Lidköping då jag misstänker att hjulet lossnade i ramen, ställde sig på tvären och drog med sig hela paketet medsols tills bakväxeln avrättades mot det övre kedjestaget.

Nya örhänget.

Trevligt då att 2011:ans grupper var på väg ut och en bonus att Veloce i aluminium är lättare än gamla Centaur i carbon. Snyggt med svart också.


Drivlinan, med gamla växeln (R.I.P).

Tävlingsfråga nr 3 i serien. Hur många kuggar finns totalt på en Campagnolo 10-delad 25/12 kassett? Lycka till.

--------------------------------
Bloggserien Projekt CX:

hjul
ram
växel
broms
däck

Länk till Projekt CX del 1 - hjul

tisdag 2 november 2010

East side

Under helgen som gick kom verkligen glädjen och motivationen tillbaka ordentligt igen och cykelcrosstävlandet återfick fokus. Stockholmsklubbarna Cykloteket och CK Valhall bjöd på två helt olika tävlingar och jag gillade verkligen båda samtidigt som jag reflekterade över vilken av dem som egentligen var mest crossig.

Sthlm Cyclocross
Lördagens race i Kungsträdgården var häftigt, publikfriande och lite galet, så där som jag gillar att cross är. 375 kr för bilparkering i P-hus, uppvärmning mitt i shoppingflocken och Vacchi på scenen – det är Stockholm! Banan var förstås helt tokig, bitvis farlig och underbar. Den som vågade vann och belönades med små förändringar i de inbördes avstånden som man låg och krigade om, varv efter varv.


Incoming! Identifierat favoritområde nr 3 - inflygningen mot trappan.

För egen del identifierade jag under uppvärmningen tre områden på banan där jag var säker på fördel. Accelerationen ut på rakan ner mot vattnet, igångdrag utför och ner längs bassängkanten samt den långa höger/vänstersvängen in mot trappan. Gemensamt: låg utgångsfart och bra utväxling på en rejäl effekthöjning. I och med att jag undantagslöst utnyttjade dessa områden på varje varv tävlingen igenom lyckades jag kompensera för de mindre framgångsrika kurvtagningarna på lösgruset.


Grinig i startfållan.

Tyvärr grusades förhoppningarna om en framskjuten placering redan i starten då jag av okänd anledning ropades upp först i fjärde startled. Har även svårt att följa logiken i att ta in ett led med damer mitt i herrgruppen, men mest förvånad var jag nog över att se så många nya ansikten – framför mig i startfållan. Jag surnade till en stund och bestämde mig för att flytta på dem direkt i startögonblicket.

Kom enl. uppgift iväg som 21:a från ”startrakan” och hade efter 30 sekunder cyklat över både det ena och det andra som låg på marken. Utan tvekan den tätaste starten någonsin och jag hade nog kunnat njuta ännu mer av den om det inte varit för att jag visste att täten seglade iväg. Ganska snart var det glesare och jag började jobba mig upp.


Blicken på nästa kurva. Foto: cykelmuppar.se

Efter tre varv låg jag åtta, 50 meter efter tätgruppen på sju man som jag sedan höll jämnt avstånd till under resten av tävlingen, precis värdelöst! Oerhört frustrerande och om man ser på det ur ett landsvägsperspektiv så är det ju löjligt att inte kunna täppa 50 meter lucka på 4 varv á 2,5 km. Kroppen kändes okej och jag gick ganska bra tills det var varvet kvar då jag flyttade fokus bakåt och började köra som en kratta. Fredrich Hammarström från MTB Täby, som skuggat mig hela loppet tog chansen, lyckades täppa luckan och var ikapp med tre kurvor kvar. Han tilläts såklart inte passera, men skulle få en andra chans så småningom.


Luckan som jag körde bort på sista varvet.

Åttonde plats i Kungsträdgården alltså, med halvminuten upp till pallen i Superklass. Man kan inte låta bli att spekulera i hur loppet kunnat utveckla sig med en start från andra led.

Valhallcrossen
Söndagens tävling kommer att placera sig högt bland favoriterna 2010, det vet jag redan nu. Det kan tyckas opassande att jag som representant från CX Cupen öser beröm över en arrangör som i ett sent skede valt att stå utanför den samma. Beslutet att lämna cupen var beklagligt, särskilt som det kom sent och det fick såklart även påverkan på lördagstävlingen som därigenom tappade åkare från södra och västra Sverige. Som cyklist blev jag än mer bestört när jag insåg vilken guldgruva till crossområde de satt på ute vid Stora Skuggan och ni som hoppade över söndagens race missade verkligen en riktig kalasbana och en tillhörande stämning som blir svår att matcha i år, cuptävling eller ej. Inramningen var raka motsatsen till lördagen; lite ödsligt, regntungt, disigt och väldigt öppet. När man rundade vallen ute på fältet uppenbarade sig ett par tält, några eldar och en skön samling entusiaster som verkligen myste ikapp i den rent belgiska atmosfären. Världens minsta fritös gick för högtryck inne i ena tältet och utanför smög Daniel Rytz runt med micken och förmedlade bara det nödvändigaste, som för att lämna resten åt fantasin och de tävlande att diskutera.


Crosstävling på fältet. Vackert så. Foto: Nibbe/happymtb.

Eftersom succébegreppet Superklass inte anammats av arrangören och jag själv sitter på seniorlicens så fick jag lämna veteranerna därhän och istället kunde jag köra ett par uppvärmningsvarv med Caroline som skulle göra sin andra start för helgen på lånad crosshoj. Prestigeklassen startade sent och vi ville gärna komma iväg hemåt i tid, så dagens största klass; Sport, fick förstärkning i leden. Idel obekanta ansikten, förutom ett och jag förstod genast vad jag skulle behöva göra för att vinna där ute på fältet.

Starten gick till storklockans ödesmättade klämtande, en för ändamålet kusligt disciplinriktig pjäs riggad i en klockstapel förtjänstfullt manövrerad av Peter Eide-Jensen, den gamle viktjägaren som agerade både starter och eater mumsandes på något energifattigt brödstycke. Efter det första tekniska partiet var det dags att höja farten rejält från min femte position. Nog med mjukstart, tre tryck på högerknappen och iväg. Gick upp i spets och dyngade på en stund och ganska snart satt där endast en gubbe kvar på hjul. Japp, Fredrich från Täby MTB. Jag insåg genast dilemmat, då banans snabba partier låg tidigt på varvet som avslutades med en smakfull gräslabyrint och ett par leriga kurvor. Jag var dödens i sällskap med MTB-åkaren och var tvungen att hitta på något. Två allvarliga försök hämtades in och det blev inte bättre utav att det snabba partiet låg i motvind.

Efter tre-fyra varv tog jag en diskussion med killen, körde åt sidan och frågade om han var sugen på att hjälpa till och dra ett varv. Efter en snabb titt på klockan och ett kort spurtresonemang avböjde han bestämt, så jag tog ett varv till, men sänkte farten och lät tiden gå, det var ändå tomt bakom. Sedan tvingade jag fram honom och den redan högljudda publiken fick in en sista växel och hängde över avspärrningarna i vild upphetsning. Jäkligt coolt. Stödet i springbacken var öronbedövande – på riktigt.

Ut på sista varvet sjönk farten ännu mer och Täby gjorde inga försök att attackera, förmodat säker på sin kurvkapacitet. Tanketombolan snurrade och till slut formades en plan baserad på en långrökare, en 600-metare ála Haussler. Attack på den leriga slakmotan innan hopphindret, liten lucka, vila och täpp i kurvorna och stå sedan på för fullt på gräset det sista. Allt på ett kort och det gick givetvis åt skogen via två onödiga tabbar. Först genom ett alldeles för rappt igångdrag, vilket medförde att cykeln ställde ut bakhjulet i en vacker vinkel i leran och luckan öppnades framåt istället. Stressad att täppa bommade jag linjen i nästa kurva, gled i leran och så var loppet bortom räddning till åskådarnas stora förtjusning och måttlig egen besvikelse.


Nä-ä, påppåppåppåppå... Foto: Andreas Nyström.


Den här veckan återhämtar jag på hemmaplan, jobbar, sover och tränar som vanligt. Riktigt skönt och riktigt länge sedan. Kommande helg bjuder förhoppningsvis på nya höjdartävlingar med race i Borås och i Göteborg, den sistnämnda med hela 14 föranmälda MCK:are i Superklass. Tänk om vi skulle besluta oss för att köra som ett lag där och plocka ner allt från ostkusten på ren mängd och massa? Jag säger som ”Loket”:

- Välkommen till Göteborg!

I backspegeln - Lidköpingshelgen

- Hur kändes crosshelgen i Lidköping?

Så som de flesta svenskar upplevde Postgirot på 90-talet, en fem sekunder lång kulingby som ställer håret på ända och byter förväntningar mot en tom känsla inombords. Som ett X2000-tåg som blåser förbi perrongen i full fart och virvlar upp damm i ögonen, som en överladdad skidåkare som gränslar andra porten i en alpin OS-start och får pilla på bindningen i fyra år till.

Utmaningarna fanns där, oklarheter och underbemanning likaså. Blåsten gjorde livet surt för oss på söndagen tillsammans med en mystisk sabotör som rörde sig i området. Seedningen till söndagens Superklass blev fel. Några fick samma nummer på lappen, sponsortält blåste sönder, koner gick till sjöss och banderoller slets i tu. Vänerns vattenyta steg till följd av de ostliga vindarna, Skogshyddans vaktmästare fick frispel vid åsynen av cyklister på gräsmattan och en hel hög med varupriser hann aldrig hämtas hos sponsorn Colorama. Regnet tog prisschemat, mikrofonsystemet och jordlagret som skyddade rötterna i parken. Lokalpressen stannade hemma och större delen av publiken likaså.

Hur man än vänder och vrider på det så fanns fyra avgörande faktorer som bidrog till att cykelcrosstävlingar kördes i Lidköping i år; två lokala eldsjälar, en passionerad emigrant och ett fantastiskt naturområde vid Vänerns strand. Vid detta faktum lär vi stå även inför 2011 års beslut.

Lite om försöken till tävling från min sida då;

Det finns som bekant två sätt att som tävlande arrangör värma upp inför en tävling och under lördagsförmiddagen fick jag ett supportande samtal från Göteborg i ärendet:

- Har du fixat nu så att du kan få avlösning en timme innan start och få förbereda och ladda ifred?
- Driver du med mig?
- Okej, då får vi köra på plan B; stressa som f-n ända till start och kör sedan på adrenalinet. Lycka till!

Ofokuserad, sönderstressad och småfrusen laddade jag något sinnessjukt direkt ur startfållan. Österling gick för långt åt höger innan första kurvan och missade linjen så jag tog ledningen ner mot vattnet och vidare upp mot lusthuset där benen började protestera. Stum som en stubbe föll jag raskt i fältet och saknade plötsligt allt tryck, flyt och finess. Skräll!

Efter två avverkade varv hade jag stabiliserat positionen runt åttonde plats och kroppen började lämna bättre besked. Jag körde in Kvänumsåkaren Sääv ganska lätt och skulle precis till att passera honom ute på tredje varvet när jag plötsligt hörde en rejäl smäll från bakhjulet. Vevarna stoppade och bakdäcket ritade ett brett spår i leran. Bakväxeln återfanns mitt mellan de bakre bromsklossarna inne i hjulet, örat var av, bakhjulet löst i ramen, snabbkopplingen böjd och kedjan tvinnad. Oklart varför men färdigåkt var det. Som tur var så klarade sig Revolverhjulet utan skador. Stod en stund och försökte greppa situationen och allt eftersom åkare passerade så trillade de andfådda kondoleanserna in. En MCK-åkare skiljde sig dock från mängden och kom in med en lockande offert redan på långt avstånd:

- Va f-n Björn! Ta min cykel, ta min cykel!

Även om du såg ut att vilja bli befriad från den vid tillfället, tack, men nej tack Jonas. Kör själv!

Eftersom kvällen spenderades med resultat, prisschema och webbuppdateringar så hann jag inte fixa till cykeln innan den bokade middagen på Harrys. Mekpasset inleddes därför vid 22-tiden och pågick mot midnatt till dess jag insåg att kedjan var skrot och cykeln inte gick att använda. Skruvade tillbaka reservväxeln (som för övrigt inte heller den var helt okej) till andrahojen igen och gick in för att få lite sömn förvissad om att nödvändiga justeringar skulle kunna göras innan start på söndagen. Det var dock innan jag sett vad 12 sekundmeter ostlig vind kan göra med 2 km band längs strandkanten.

Min tävling på söndagen blev därför en parodi på cykelcross, med en bakväxel som varken spände tillräckligt, växlade korrekt eller gick fritt från kassetten. Under första varvet fick jag stanna fem gånger och totalt slutade jag på tolv mekstopp. Vid varje försök till högre kraftuttag så skickade jag av kedjan eller fick den att gå med klingan upp på baksidan och låsa mot kedjestaget med ett distinkt vevstopp som följd.


Tuggat och klart. Nu slipper man fundera över en framtida avyttring av reservcykeln.

På fjärde varvet, efter två täta stopp på stranden, kastade jag cykeln i sjön men ångrade mig genast, fiskade upp den och körde klart. Sista varvet avverkades medelst det ofantliga spannet av två växlar, men då spelade det inte längre någon roll. Sextonde plats gav cuppoäng. DNF gav det inte, så nu gäller det att inte skrota något mer.

Den nya bakväxeln är förresten riktigt schysst, en 2011-års Veloce med lånad design från Campas 11-delade grupper. Svart naturligtvis. Presterade fin-fint i Kungsträdgården i lördags, varifrån en rapport kommer imorgon.

måndag 1 november 2010

Gnetar

Dags att bredda synen på vilka som kan blogga och presentera Janne Jakobsson och Stefan Carlsson för er som ännu inte läst om cross ur ett moget perspektiv. Ni finner alltid deras uppdaterade bloggar i listan här till höger.

Sedan Superklassen infördes och veteraner och seniorer fritt får knäa varandra i kurvorna så är dessa båda gnetar några av mina nya klasskamrater. Vilket gäng man har hamnat i - gnäller bakåt och satsar framåt. Härligt!