måndag 9 maj 2011

Mötesplats trafik

Plötsligt en dag i förra veckan, mitt i en högerkurva, så träffades jag av en uppenbarelse. Tankarna sorterade sig under en G2-intervall och när jag kom hem så hade en ny bild målats upp på temat cykel i trafiken. Nedan försöker jag presentera den bilden.

Vilket väsen

Huvudspåret, som är lika självklart som obelyst, är det faktum att trafiken, så som vi upplever den i Sverige, torde vara den största och mest utbredda mötesplatsen för människor - alla kategorier. Och med möte menar jag den tyngsta sorten, interaktion. Ingen annanstans tvingas så många individer med skilda ursprung, religiösa övertygelser, kulturella band, erfarenheter, kunskaper och humör att samspela så ofta. Vid närmare eftertanke är detta en otroligt komplex gryta, fylld till bredden och bestående av alla världens ingredienser, upphettade till kokpunkten av dagens stressade samhällsklimat. Lägg därtill den utveckling som har skett de senaste 20 åren på områden som prestanda, trafiktäthet och attityd och betänk hur många som ännu inte har accepterat de nya förutsättningarna. Som inte vill vara med. Som ser det som en plikt att upprätthålla egen ordning, med stöd av lag förstås. Och så in med tiotusentals taggade utövare av en starkt växande sport i Sverige just nu, förpassade till evigt riskabel träning i denna miljö.

Trafik är ett väsen. Att reducera det till regelstyrd transport tyder på inkompetens och svår verklighetsflykt. Att kontrollera och döma efter lagboken är rätt, men att hävda förklaring därigenom är fel. Det är till och med så illa, vill jag påstå, att liv i praktiken är olika mycket värda beroende på hur de färdas i trafiken. Finn stöd för det i lagen, den som kan.

Alla kan cykla

Ett av de allra största "problemen" är att cykel inte bara är en idrott utan även en av världens mest utbredda transportmedel. Människans oförmåga att uppfatta nyanser i vardagsnära och alldagliga aktiviteter är ju känt då man i viss utsträckning jämför professionell verksamhet med egna, ovidkommande referenser på området. Har man en gång tagit cykeln till jobbet så "vet" man hur man bör eller inte bör träna cykla i trafiken. På samma sätt så tror nog de flesta unga bilförare att de skulle platsa i STCC och majoriteten av befolkningen är övertygade om att de aldrig skulle missbruka makt eller pengar om de fick ett dundertillfälle. Fel, fel och fel.

Ju mer plats idrotten cykel får i media, desto mer breder förståelsen ut sig om att den här transportmodellen faktiskt också är en idrott, en sport. Respekt och förståelse kommer då på köpet, ni som hojat nere på kontinenten märker skillnaden i attityd mot cyklisterna.

Lag, i tid och otid

Ett annat spår som jag nuddat vid tidigare är det här med reglernas tillämplighet i olika situationer, vår selektiva laglydnad. Under ett pass i förra veckan presenterades ett riktigt bra exempel på det här i Särö, söder om Göteborg. En bilist som hann ifatt mig och Johan på 50-sträckan hängde sig på tutan strax bakom oss för att markera sitt missnöje med vår position på vägen. Sekunderna senare kör bilisten om och accelererar stadigt upp mot 60 km/h förbi 30-skylten som vi just passerar. Där pratar vi alltså om ett trafikbrott som kostar körkortet, att väga mot två breddåkande cyklister som stör idealbilden av en fri vägbana. Selektiv laglydnad i kombination med ett civilt ordningsstävjande som man gärna hade velat höra en förklaring till.

Hur gör andra?

Ett par tänkvärda faktum som givetvis passar bra in i det här resonemanget.

- 100 % av alla cyklister är också bilister som kan förstå båda sidor av en situation. Andelen bilister som kan utövar cykelträning på relevant nivå torde understiga en promille. Ur detta perspektiv borde alltså "cyklist/bilisten" kunna leverera ett mer balanserat argument i sakfrågorna än "bilist/bilisten".

- Cykel är en idrott. Idrotter har normalt särskilda ytor avsedda för träning och tävling (jmfr simhallar, bandyplaner och speedwayarenor). Den mest utbredda disciplinen inom cykel, landsväg, har bedrivits på allmän väg sedan 1800-talet. Biltrafik tillkom senare. Alternativ saknas och jämförelse mot ett samhälle där alla idrotter tränar "i trafik" är komisk. Tänk simning i farleden, bandy på hala småvägar och speedway på pittoreska grussträckor i skogen. För att inte tala om korpfotbollsmatch bland pic-nicande småbarnsfamiljer i Slottsskogen en solig söndagseftermiddag i maj.

Tänk om

Tänk om alla cyklister skulle ha en tuta på styret i syfte att markera farligt framförande av motorfordon. Ett riktigt kompressorhorn med 3-fasmatning som halverar farten bara du nuddar vid avtryckaren och avger decibel nog för att penetrera även det tyngsta metallicpansar och de sprödaste av permanentlockar i plyschmössan. Det är nämligen så att bilister inte heller är felfria och ibland skulle behöva en hornstöt för att komma in i matchen. Att tuta är nämligen detsamma som att påvisa rätt. Att lagen endast tillåter sådan signal vid fara är förstås av ringa betydelse.

Avslutningsvis,

två djupt tragiska händelser som sänker dagen. I skuggan av den otäcka olyckan på dagens Giroetapp, där belgienproffset Wouter Weylandt avled i en krasch, dog också en femårig cyklist under en lastbil i Falköping. Det är trots allt där emellan de allra flesta av oss rör sig. Mellan lek och allvar, mellan asfalt och himmel. En smal, livsfarlig och underbar väg.

1 kommentar:

  1. Mycket bra skrivet. Som vanligt.
    Var skriver jag på ..?

    SvaraRadera