söndag 11 december 2011

Cruise crossing

Det här med att stå vid sidan är ju inte min grej, nu fastslagit en gång för alla. Fortsatt snuva och hosta satte stopp för tävling i Lidköping igår. Beslutet togs definitivt på morgonen när jag fick göra ett kort stopp för att hämta andan efter att ha bestigit trappan hemma. Hjärtat bultade hårt i bröstet och svettningar bröt ut i pannan. För att inte gnälla ihjäl min omgivning tog jag beslutet att ge mig själv ett fotouppdrag så att jag åtminstone gjorde lite nytta på plats. Bilderna finner ni via CX Swedens bildsida.

Dagens yttre förutsättningar.
Men, inget ont som inte för något gott med sig. Genom att ströva runt i sanden hela dagen igår fick kroppen  frisk luft och lite.....äh, va f-n, skitsnack. Jag upplevde fysisk smärta och illamående av att inte kunna köra avslutningshelgen och insåg att söndagen skulle få kosta en start, oavsett. Glädje före hälsa, lera före hosta. Sammanfattat; hjärta före hjärna.


I morse var jag dock inte lika övertygad, men jag stuvade ändå in cykel och tillbehör i bilen och hoppades att det skulle kännas bättre senare på dagen.


Efter 90 minuter banarbete (ishackning med tung spade) hade jag jobbat upp den irritation och vilja som behövdes för att knalla iväg och byta om, medveten om att det inte skulle bli tal om att tävla idag, bara åka med.

Starten gick och jag höll mig lugn och fin så att andra med ambitioner fick köra före. Underligt nog tog min avslappnade inställning mig framåt under startloppen och när jag passerade Janne J efter sandhindret anade jag oråd. Bäst att ge honom en uppmuntrande klapp på ryggen; "kom nu Janne så åker vi".

Sådant uppskattas ju alltid.

Låg fortsatt bra med på halvgas till vi nalkades trappan och kedjan skuttade av efter ett härligt släpp med forcerat bakåttramp. Stannade till i publikhavet ovanför trappan och hängde på den slappe, till en skön mix av medlidande, hejarop och irrelevanta tips från omgivningen. Tappade väl sju-åtta placeringar där.


Gled vidare i fältet och njöt av banan, plockade ett par gubbar och gjorde ett försök att öka farten lite. Tvärstopp i bröstet, ingen luft, dra av, dra av! Fick ratta in en mer lagom marschfart som jag aldrig tävlat på tidigare och då kom en viktig lärdom som följd av denna cruise crossing. Tror aldrig jag har kört bättre tekniskt än idag. En lägre fart ger mer blod till hjärnan vilket direkt får till följd att hjulet sätts rätt i varje kurva, banan scannas tre meter längre fram och medvetenheten ökar om situationen omkring.

Till viss del kompenserade denna tekniska åkning för det saknade kraftuttaget och jag fortsatte att avancera i fältet, märkligt men härligt. Njöt mig igenom resten av tävlingen och på sista varvet kom jag ikapp Per (MCK) och Jesper (Falköping) på gräset innan upploppet. Hade krut kvar i benen, av förklarlig anledning, och förberedde en galen spurt på insidan. Tyvärr ville den igenspacklade kassetten annorlunda och min omkörning avbröts till smattrande toner av kedjekuggning. Bara att sitta vackert och rulla in efter pojkarna på en 27:e plats, fyra minuter efter Anders Stenberg som, trots vad han själv nu påstår, är en crosskung!

Förutom möjligheten att avsluta säsongen med en start istället för en DNS, så gladdes jag oerhört åt vår egen Tomas Pettersson som körde sitt livs cross idag och slutade trea i Superklassen. Det var värt en stor lerig kram. Så jäkla gött Tomas - grattis!

Så här efteråt, när tankarna samlats inser man vad en förlorad crossäsong har kostat, inte vad man har sparat. När cupvinnaren tog emot förstapriset, en jättefin Kärchertvätt, skrattade jag och Cedwin gott till insikten om vad den lille rackaren har kostat att köra hem. Förmodligen hade man sparat in den redan efter att ha suttit av den första helgens tävlingar hemma på sofflocket, för att att inte tala om hur många tvättar man kunnat köpa om man inte tävlat alls i cykelcross.

Men vad ska man ha tvättarna till då, kan man undra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar