tisdag 24 april 2012

Med hjärtat i Italien

Nytt bygge på gång i verkstaden!

Japp, samma lokala institution som tidigare producerat en Pinarello Dogma 2, skruvat ner en Electrolux dammsugare till oigenkännlighet och sett glidvallan yra inför ett rekordsnabbt Vasalopp presenterar nu Projekt Vardagslyx. Allt insvept i italienska flaggans sköna färger och ackompanjerat av toner från stövelns norra intelligens-, och industricentra Vicenza.

Först lite bakgrund och fakta:

1. Min sambos ord är lag och jag är ofta laglydig.

2. Cyklar skall i första hand vara byggda i Italien. Om produktionen är förlagd till annat land så ska åtminstone design och test utföras i Italien. Om även detta lagts ut, så ska grundaren ha ett italienskklingande namn eller åtminstone ha besökt eller tänkt på Italien någon gång.

3. Det finns en tid och en peng för alla projekt.

Vissa skulle kalla det selektiv lydnad, men när min sambo på söndagseftermiddagen snällt bad mig att skaffa ännu en cykel till min samling så lät reaktionen inte vänta på sig. Inom 90 minuter hade jag format affärsplanen, scannat nätet, ringat in fyndet och hämtat hem detsamma. En kortare, spontan presentation gick av stapeln i vardagsrummet inför ögonen på en djupt förvånad/besvärad/orolig sambo samt en katt av okänt ursprung och med tveksamma motiv. Just det senare livet har en otydlig agenda, särskilt som den främst presenteras ljudligt nattetid inför förvånad/besvärad/orolig undertecknad.

Inför stundande tider av romantiska försommarkvällar på Linnés uteserveringar hade alltså avsaknaden av en göteborgskompatibel standardhoj talat. Och jag svarade på det enda sätt jag kan, genom att anskaffa det bästa tänkbara grundmaterialet för ett sådant bygge - en numer klassisk italiensk aluminiumram med carbongafflar, lika vacker som försommarkvällen själv.

De Rosa Dual vid lanseringen 2003. Nu väntar vardagens budgetlösning.

Men, tänker vän av sambo, det där ser inte ut som en oöm, oattraktiv, vardagscykel att knyta fast i en av hund frekventerad lyktstolpe. Nja, skönhet ligger i betraktarens ögon och 99 av 100 partydjur som vaktar sin machoimage noga vet således bättre än att sno en cykel med ett rött hjärta på. Dessutom finns ju diverse knep att ta till för att försvåra ett snabbt tillgrepp och flykt. Ett halvt genomsågat sadelrör eller lösa frontklammerbultar gör susen för statistiken, fast om det ska vara värt besväret vill man ju gärna se brottet med påföljande eftersök av tänder utspridda över Linnés trottoarer.

Budgeten då? Mot bakgrund av sanningen att alla cykelprojekt med budget är dömda att misslyckas har detta ärende bedömts som ett nyttobygge och därför undantagits ovan grundregel. Sambons egen Linnékryssare, en Nishiki Hybrid Comp (aka "en vanlig vit cykel") får stå som kostnadsmodell och det faktum att den nu krängs över disk för 5 995 kr gör förstås det hela till en tuff utmaning. När en betydande del av budgeten av förklarlig anledning konsumerats redan vid ramköpet är nu alla medel tillåtna utom stöld, lögn och användande av Shimanokomponenter. Att gräva djupt i de egna fyndlådorna går fint, liksom att återanvända tidigare kasserade delar som snabbt omvärderas när en hel cykel ska byggas för samma peng som ett skapligt bakhjul.

Planen är att kitta upp ramen med en 10-delad Velocegrupp från Campagnolo. Därmed är tillfredställande funktion säkerställd, även om man skulle vilja ta ut den på ett landsvägspass framöver. Hjulen stjäls rakt av från vintercykeln eftersom Linnésäsongen normalt inte sammanfaller med grundträning i snöslask. På däckfronten kommer vi att få se en comeback från Tufos "tub för kanttråd" som legat till sig i en låda sedan MCK Elit-tiden. Förutom jag själv var det nog bara Jimmy Rönn som gillade de där specialarna, men så har vi ju båda smak för tydliga gråzoner.

Pedaler renoveras från speedplayskrot. Det mesta av drivningen, så som kedja, kassett och framväxel finns i lådorna. Sadel, stolpe, styre och stam medföljde vid köpet. Styrlindan beställdes under visst vemod i diskret svart. Matchande machoorange utgick av ovan nämnd anledning men kan göra en comeback i maskopi med ett svårforcerat bygellås utanför budget. Slutligen toppar jag i blandad stil med skärmar från Crud och lås från Ullared.

Inom tre veckor kommer hojen stå klar, med ett brokigt yttre och ett hjärta från Italien. Sedan får vi se hur länge jag kan hindra mig själv från att göra en rättvis och stilfull renovering, givetvis på bekostnad av ursprungligt syfte. Om så skulle bli fallet får jag väl skruva ihop en ny standardhoj.

Det är ju bara att köpa en gammal ram och köra igång...

3 kommentarer:

  1. Jag har en sån här go italienare (ram, gaffel, sadelstolpe) liggandes i förrådet om suget skulle infinna sig... den skulle väldigt gärna vilja bli en café-racer. ;-)
    http://www.flickr.com/photos/60947854@N02/5691970212/
    Fondriest Status - finare stål går inte att hitta.

    OBS! Jag har aldrig någonsin haft spräcklig styrlinda...!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken skönhet!

      Min korta, sorgliga erfarenhet av café-racers är att de aldrig kommer dit. Efter två år i förrådet suktar min Bottecchia fortfarande efter sin första kopp java.

      Radera