måndag 8 oktober 2012

Rapport från Kumla

Kumlahelgen är ett mycket bra exempel på hur en svensk crosstävling kan arrangeras. Området vid Djupadalsbadet är som klippt och skuret för sporten, med parkmiljö, höjdskillnad och därtill hörande infrastruktur. Och när trapporna inte räcker till så byggs det större trappor till dag två, strålande. Det märks att Almby IK gått all-in under helgen och fått fram mycket folk. När sanden ska fluffas till så är det snabbt och effektivt gjort - ett gäng på krattor och ett gäng som dirigerar om cyklisterna som värmer upp.

Beträffande vädret så är ju sol och värme en bonus, främst för publik och funktionärer. Det viktiga är ju att det har ösregnat innan så att marken är mottaglig för mjuka crosstuber. Under själva loppet finns det nog inget jag tänker mindre på än väderlek, möjligen deklaration eller jobb.

Så, vad rör sig då i huvudet under två dagars tävlande på gränsen av ens fysiska kapacitet?

Det finns ett par tankegångar som återkommer när det ropas på syrerikt blod överallt i kroppen. Hjärnan måste ju också få sitt men det underlättar för framfarten om så mycket syre som möjligt kan gå till motorn. Hjärnan får klara sig på rutin, vana och ett par repeterade budskap;

1. Håll hjul, håll hjul, håll hjul!
2. Finn linjen med bäst fäste.
3. Var på varvet är jag snabbare?
4. Varför håller jag på med detta?
5. Vad har de andra ätit?


Gensvaren kommer ofta under gång och hanteras efter förmåga;

1. Skit, får väl ta nästa då. (det kommer alltid fler, inte så positivt som det låter)
2. Bedöm friktionsindex och sätt hjulet rätt. Blöt rot eller lera, kottar eller träflis.
3. Säkerställt fritt spår där, annars onödig vila på bekostnad av en lucka bakåt.
4. För cykelns skull?
5. Förmodligen mindre.

Resultaten från helgen är blygsamma men samtidigt stabila och hävdar att jag för närvarande är ca 15:e man i Superklass. Topp-10 är inom räckhåll tidsmässigt och i syfte slå mig in där redan i Falun så reser jag till Tyskland i jobbet hela veckan. G1-promenad på mässa kommer att göra susen, precis som för två år sedan då jag blev 9:a på Lugnets linjebana, om jag miss rätt.

Lördagens race
Startade riktigt bra när jag kom iväg som femma, från andra startled. Höll positionen bra men stördes lite när Pettersson, istället för att passera, skar ut i skogen under ljudliga former. För att förtydliga, ljudmattan kom först från skogen, sedan från Thomas. En bit in på andra varvet satt jag fint i en utdragen grupp på 5-6 man som jagade(?) täten. Hjärnan matades frenetiskt med budskap nr 1 ovan och i min iver att lyda mig själv satt jag lite för nära, snittade en rot med framhjulet och fick ett fett kast som jag räddade med ett balansstycke ur den högre skolan. Bom på punkt nr 2 alltså och tyvärr snärtade jag av kedjan (och ryggraden?) och fick stanna och lägga på den. Tappade gruppen och orkade inte täta eftersom jag inte var inom punkt nr 3:s definierade del av varvet. Lite oturligt.

Efter ett par plus-, och minusplatser drog det ihop sig till ett avgörande mellan tre personer på sista varvet. Philip King, MCK och Felix Hagström, Ymer hade kört in mig och smet förbi när jag som bäst funderade över punkt 4. Repliken kom genom 2 x 30 sekunder, en för vardera cyklist på utvalda platser och jag lyckades säkra de två placeringarna plus en extra i spurten då vi kommit ikapp Tomas Berg från Ludvika.

Här finns ett snyggt Youtubeklipp där ni kan se lördagens bana, filmat av en kille i sportklassen.

Söndagen
Kändes fint i benen innan jag klev på i starten och märkte att lördagens forceringar tagit ut sin rätt. Kom iväg betydligt sämre och rullade genom första böj runt 10:e plats, men tog två man på rent grepp i träflisen på innern. Boost för självförtroendet i ett kritiskt läge och man vågar sedan sätta hjulet på samma ställe varje varv. Minne och mod är viktiga ingredienser i cross. Första gången genom sanden hindrades vi av ett lågt sprattel och sedan stökades det en hel del innan vi kom ut i träsket. Satt på Bennys hjul ett tag och kände mig lugn tills han började röra på sig. Då kände jag mig trött.

Omkörning medelst sen inbromsning - tack till Dugast Rhino. I bakgrunden skymtar söndagens snackis, "övergången" och till höger ser ni vassen vid sjökanten. Tille kan berätta mer om den. Foto: Henrik Öijer

Fann mig återigen bland ett gäng Cyklotekare som körde den patenterade taktiken med växelvis attacker. Jag svarade med en egen attack och blev av med Kumlin men tappade Hedström och så småningom även Zander. Benen kändes ganska okej men kroppen var bortom räddning och nu började wattkurvan sakta men säkert att dala. Med två varv kvar körde jag själv, vilket är det sämsta läge jag kan hamna i, och i ögonvrån ser jag Philip komma ångande med ett koppel Stockholmare i släptåg. Då är goda råd dyra, särskilt som jag visste att Eide-Jensen satt på en ny, sylvass Recordbakväxel. Livsfarligt med andra ord.

Med de absolut sista krafterna, uppbådade ur den mörkaste delen av mitt crossintresse, lyckades jag hålla dem bakom mig innan plankhindren för att sedan ta metallövergången med totalt dödsförakt. Rullade in med bibehållen position och fick dö välförtjänt på gräsmattan några minuter.

Till sist, en stilla undran som jag redan vet svaret på. Hur svårt är det att få till en korrekt resultatlista? Ett tips från tidigare erfarenheter är att filma målgångarna i en sammanhängande sekvens. Be någon med en mobilkamera att ställa upp i fem minuter så har ni den korrekta följden (och beviset) att rätta listan efter, oavsett vad folk tyckt sig se.

Vi ses i Dalarna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar