måndag 25 mars 2013

En Meindlmorgon i mars

Riktigt tidiga klockslag på dygnet inbjuder normalt till ifrågasättande av idéer och beslut som fattats sent kvällen innan. Som till exempel att promenera till jobbet i Kungsbacka, två och en halv mil söderut. Vi människor är ju i grunden veka och därför försöker jag ta besluten när jag känner mig stark och motiverad och lämnar inget utrymme för omprövning i känslomässigt utsatta tidsfönster. Man slipper då helt sonika fundera över om det är en bra idé eller inte. Beslutet är redan fattat i en stund av högre moral och blodtillströmning och nu återstår endast verkställan. Tufft men samtidigt enkelt.

Alltså, 04:45 i morse tändes Moccamastern och ett par mackor hystades ner i ryggsäcken. Kroppen rustades i underställ, vandringsbyxor och jacka. Och stenhårda Meindlkängor redo att käka frusen lera. Krönt av Gustaf Larssons gamla Fassa Bortolomössa lämnade jag Eklanda strax efter klockan fem och gav mig av på en förutbestämd rutt genom skogarna.

Den bryska temperaturen, som snuddade vid tvåsiffrigt, konsumerades enkelt av de 90 höjdmetrarna upp till Sisjön som lämpligt nog kommer redan efter 20 minuter. Väl uppe på platån nalkades också soluppgången och steglängden sträcktes ut till långdistansbehagliga 10 min/km.

Förutom den fysiska aspekten av vandring, med motion, hälsa, benstomme och allt som man redan lider av i överflöd, så vill jag för egen del framhålla två andra vinklar som "do it for me".

För det första så är jag, och har alltid varit, en geografiskt präglad person. Jag kan njuta av att läsa kartor, orientera, finna nya vägar, utforska nya platser, rutter och passager. Att betvinga terräng och ta sig fram genom ett landskap är en tillfredsställelse, såväl till cykel som till fots. Det påminner mig om något tidlöst, klassiskt och monumentalt. Att gå från punkt A till punkt B har varit den enda lösningen under den övervägande delen av vår arts utveckling, men eftersom man även uppfunnit klockan, kalendern och kick-offen sedan vandringsstaven var årets julklapp så finner vi numer stor nytta i alternativa transportmedel. Och det är väl vettigt att använda dem, skulle ju bli onödigt ineffektivt annars.

Förutom den rent geografiska njutningen av att röra sig genom en verklig kartbild och faktiskt tillryggalägga en sträcka av nyttoskäl så vurmar jag också för den mentala biten. Här finns många paralleller att dra till cyklingen som växelvis antar de magnifika funktionerna av en övertrycksventil eller en booster. Dock är det något mer rofyllt över kängornas dans över landet. En lägre puls bidrar nog, liksom möjligheten att lägga större fokus på omgivningen. Tiden, som så ofta är central vid cykelträning, hamnar långt ner i medvetandet och rummet omkring en krymper, vilket ger möjlighet att se och känna små detaljer.

God morgon, önskar naturen.


Efter drygt 70 minuter lämnade jag den preparerade grusstigen vid Oxsjöns sydspets och påbörjade balansgången på den ojämna, frusna Sandsjöbackaleden ner mot Årekärr. Strax innan gården följde jag leden åt höger, gick upp på åsryggen och fick därmed en klar sikt mot en fjärran skogsridå som just då skars av morgonsolen. Ljuset och magen avgjorde att det började bli dags för frukost så jag letade mig in i dalen och slog mig ner på en gammal vagn i en hage, med solens värmande strålar rakt i nyllet.
Med varmt kaffe i koppen, müslispetsad yoghurt och Mando Diaos Strövtåg i hembygden på radion blev det en episk frukost, bevittnad endast av två hästar på andra sidan markvägen.


Ungefär 45 minuter efter frukosten korsade jag Spårhagavägen vid Högsered och påbörjade ett lättare parti. Bakom mig hade jag nu färska minnen från en värmande backe upp till dagens högsta punkt, ett mäktigt vinterlandskap dolt djupt inne skogen samt en patenterad praktvurpa på en isfläck, stor som en curlingplan. Jag anar höga poäng från domarbåset då jag levererade den tyska helt perfekt och avrundade med en gruppering i lätt stil. Landade dessutom hårt på höften, utan överslag.

Den ständigt översvämmade Mellsjön forcerades med enkelhet tack vare sitt frusna tillstånd och träsket som följde var torrlagt. Vid Holmabacken ansluter leden till en liten grusväg som så småningom leder ner mot Arendal och Borgås. Sista kilometrarna är asfalt och motorvägens dån lägger sig som en ovälkommen ljudmatta efter tre och en halv timmes grusfras och fågelsång.

Kroppen kändes riktigt pigg, som stärkt av lördagens långpromenad toppad med 80 km distans med slutknorr igår. Att 23 km kunde tillryggaläggas under fyra timmar med såpass måttlig ansträngning och energitillförsel öppnar ju för nya utmaningar och jag undrar om inte de gamla hembygderna lockar allra mest med en vårklassiker av rang.

Kinnekulleleden är 45 km och den har avhandlats till fots över två dagar våren 1999 tillsammans med två vänner och tre nytryckta T-shirts med texten "Expedition Kinnekulle - extreme lowtitude 0,306 km". Övernattning ägde rum under en presenning och torr ved stals från ett närliggande mobiliseringsförråd. Bilden nedan skildrar för övrigt det dramatiska toppförsöket då undertecknad planterar Chalmers H-sektions fana i diabasen, ivrigt understödd av den evigt dyngsure Johan som genomled två dygn i hällregn iförd sopsäck.

Skål och välkommen in i dimman.

En annan anekdot från samma misär är den storslagna jakten på Göteborgsbussen efteråt, då Per-Åkes nyinförskaffade, tyska marschkängor sinkat tidsschemat till den grad att vi fick jaga bussen ända till Trollhättan innan vi fick resenärerna ombord.

Nästan 14 år har gått och både funktionsplagg och tält säljs numer till priset av en bussbiljett. Kanske är det dags för ett nytt försök fast utan sömn och ved.

Ett berg - en dag. Jag känner mig stark och motiverad. Bäst att fatta beslutet nu.

söndag 24 mars 2013

Vårtecken: ramköp

Söndagspasset blev ju precis så soligt och härligt som vi hoppats på och undertecknad gjorde, i sällskap med Saeden och Brengdahl, årets sista (?) dubbdäckspass med bonusbesök på skogsvägarna runt Ålgårda.

Att inte frysa om varken händer, ansikte eller fötter är ju något man inte varit bortskämd med det senaste och idag var till och med nordostvinden varm, så något är ju på gång. Kan det vara våren? Eller ännu bättre, hösten?

Erik borrar i motvinden söder om Kungsbacka.

Träningen kan mycket väl också ha varit den allra sista med min trotjänare till vintercykel. Utsikterna just nu talar för ett utbyte snarare än ett 10-årsjubileum till hösten. En ny ram är på väg och vi får se vad som växer fram omkring den under våren. Klart är att det blir en uppgraderingen från 9 till 10-delat växelsystem, Campas nya reglage och bättre fästen för skärmar och stag. Storleken är också bättre anpassad mot övriga hojar i stallet. 


Ridley X-bow, en enkel alucrossram avsedd för vardag och vinter, ej tävling. Med fästen för flaskställ, skärmar, pakethållare och bromsvajer. Finns även i en version för skivbromsar för er som tror på dem. Handlas med fördel från Karsten och gänget på shop4cross.de.

Om bygget faller väl ut har jag option på ytterligare en ram i storlek XXS...

Avslutningsvis, en bonusbild från lördagens stadsvandring. Här, strax söder om Linnéplatsen, finns ju goda chanser för en snabb cyklist att göra en strike bland reflexkäglorna vars syfte vid tillfället var oklart. Möjligen kan man utläsa strukturen av en S-kurva, men på vilket sätt den underlättar för cyklisterna förblir en gåta. Kanske är det helt enkelt tänkt att man ska fälla så många käglor som möjligt.

Dags för cykelbowling?

"Räknas det som distans"?

Långpromenader är underskattade och tidskrävande. Precis som distanscykling. Bytte cykel mot dojja under två lördagar och kände vår-Göteborgs på pulsen. Fantastiskt härligt med facit i hand.

Inom kort är väl tanken att ta sig till jobbet till fots också, som ett led i en långsiktig plan att anlända arbetsplatsen på alla tänkbara sätt. Strapatser i vardagen - en favorit i repris.

Lördag 16/3: centrum motsols, 17 km.

Lördag 23/3: Ruddalen och Majorna medsols, 20 km.

Annars blir måndagens träning med Uddevalla CK svårslagen i kategorin vinterns bästa innepass. För även om tvättstugecyklingen eventuellt har sin charm så var det en fantastiskt härlig känsla att få lasta på ordentligt inne i Rimnershallen tillsammans med Mattias Gynäs och hans klubbkamrater. Det kördes långa och kort-korta intervaller om vartannat samt explosiv- och uthållighetsstyrka. Men det man uppskattar mest är kanske farten och känslan av att åka på en cykel som svarar när man ringer. Snart bär det ju av till Mallorca och då blir det mycket mer av den varan.

Men först nu, ett par soliga timmar i sadeln. I kylan. Istället.

fredag 15 mars 2013

Insändarfolket har vaknat!

Lika säkert som ljusare kvällar vevas nu årets upplaga av grusbråket igång av media.

I ena ringhörnan hittar vi, som vanligt, den arga insändarpensionären som är vansinnig på cykelvägsgruset och åberopar allt från rätt till fel och dyra punkteringar. Senast idag publicerade Göteborgsposten en artikel där en upprörd äldre dam fritt konstaterar att en dödsolycka inte är långt borta i det allra värsta av scenarion. Och det är ju sant. Döden är i de allra flesta fall värsta tänkbara utfall. Relevansen mot bakgrund av övrig storstadstrafik är väl tveksam, med frekventa nyheter kring spårvagnskollisioner, bilbränder och olyckor med tung trafik inblandad.

I andra ringhörnan lägrar Trafikkontoret med budget, planer och bemanning. Före den första juni ska allt grus i staden vara borta och före sista april ska gruset på de centrala cykelvägarna vara väck. Tidigare har man gått ut och förklarat att sopningen skulle inledas innan påsk, något man nu tvingas backa på efter prognoser om en decimeter snö i nästa vecka.

Det förhatliga vårgruset - samma grus som älskas på vintern.

Hela systemet med att årligen vräka ut tusentals ton grus på asfalten för att sedan sopa upp det igen är förstås tacksamt att kritisera. Personligen är jag lite förvånad över att motortrafikkulturen, den starkaste vi har efter midsommarfirandet, inte står modell även för cykeltrafiken. Det finns ju en stark drivkraft mot optimeringar så snart det handlar om bilar så visst är det märkligt att man inte sneglat mer på hur man löser problemet med halka där?

Istället för att sprida dubben på marken, för att man ska kunna fortsätta åka på sommardäck, så sätter man fast dubben i däcken. På det viset har man ju alltid "grus under däcket". Acceptansen hos allmänheten är fullständig, vinterdäck på en bil är självklart och i kombination med lite salt på vägen så är alla glada, även de som valt dubbfria däck. Inget grus att sopa, inga punkteringar och inga stenskott.

Nu tänker vän av ordning genast på arga tanten igen. Ska hon tvingas byta däcken på sin cykel två gånger om året, hon som har svaga nypor och ont om plats i sin lägenhet? Svaret är JA, om hon vill fortsätta cykla på vintern. Det är ingen skillnad mot om man har bil. De flesta skiftar själva mellan sommar-, och vinterdäck och de som inte kan, orkar eller har plats lämnar bilen till däckfirman. Och ingen gnäller över det. Det är ju fritt att köpa en domkraft på Clas Ohlson för 199 kr och lära sig hantera ett fälgkors. Eller i tantens fall, ett däckverktyg till cykeln för 19,90 kr.
Istället för grus på mark - dubb på däck.

Vän av ordning och grus lanserar nu nästa starka motargument. Hur ska tanten har råd med dubbdäcken till sin Skeppshult? Ett par vettiga sulor går ju loss på 7-800 kr paret!

Ja, om man bortser från det faktum att vår tant nått fyrsiffrig ålder innan hon slitit ut sitt första par Nokian Hakkepelitta 240 så borde det ju bli ett antal tiotals miljoner kronor över när grus/sop utgår i kommunbudgeten. Skulle inte förvåna mig om man kan ge bort däcken gratis (varje grusmiljon ger däck åt ca 1300 personer) eller åtminstone subventionera dem kraftigt mot uppvisande av skrynkligt kvitto från Karlssons Cykel, som för övrigt säkert mer än gärna hjälper tanten med däckskifte och säsongsanpassad rundsmörjning därtill. Dessutom minskar risken för dyra punkteringar avsevärt om man byter grus mot dubbdäck, allmänhälsa och benstyrka ökar till följd av högre rullmotstånd och cyklarna används och omsätts mer när fler upptäcker hur bra det går att åka cykel på vintern.

I rättvisans namn får man väl slutligen tillstå att det emellanåt kan bli halkigare utan grus på cykelbanan, särskilt om snöröjningen inte hunnit med i temperatursvängningarna. Vad gör man då för att undvika vurpor? En blick bort mot tredje och fjärde ringhörnan, där bilismen står utbredd, avslöjar ännu en gång likheterna; kör försiktigare eller lär dig köra i halka. Svårare än så är det inte.

För egen del fick jag ihop nästan tre timmar snabbdistans idag, fördelat på morgon och eftermiddag. Med dubbdäck. I gruset.

onsdag 13 mars 2013

Dubbglöd, kometpass och quattrokonst

Ja, söndagen var ju kall som de flesta i Göteborgsområdet fick erfara - nordost 14 m/s och ett par minusgrader satte både motivation och liv på prov. Tuggade österut i motvinden i hopp om att finna lä inne i skogsbackarna kring Landvetter men kroppen ville aldrig riktigt bli varm och därmed infann sig inte flytet. Men, med vind i ryggen och sol i nyllet under fjärde timmen så lossande det, förstås. Från Jonsered och in genom stan gick det undan rejält och dubbsmattret övergick i ett massivt och respektingivande dån samtidigt som tungmetallen skiftade färg och glödde vackert rött.

Alltså, känslan av att åka fort på torr asfalt med dubbdäck är ju speciell. Gyroverkan är enorm med ett kilo metall som slungas runt och ekipagets totalvikt utgör också en faktor att räkna med, särskilt om man skulle behöva hejda det plötsligt. Skarpa kurvor förhandlas med lätta händer på styret, liksom rondeller och andra infrastrukturer som kan äventyra friktionen mot asfalten. Det går rakt, det går tungt och det går an. Godståg!

En annan skön men lika ovanlig företeelse är ju testcykelpassen som växer. Dem där man först efter stor möda och vånda motvilligt släpat sig in i tvättstugan, krälat i de urtvättade cykelbyxorna och klickat i dojjorna. Uppvärmningen är trög, första intervallen ännu trögare och sedan...sedan släpper det. Passet växer, blir bra, bättre och längre än man tänkt sig. Slutligen slutar man på topphumör och med en skön pang-pang-känsla i kroppen.

Upplevelserna ovan gästar livet ungefär lika ofta som kometer, vilket innebär att det är viktigt att njuta av dem och inte låta sig förfäras när de väl kommer. Precis som med kometerna. Kvällen bjöd på just ett sådant TC-pass och när jag klev ut efter en timme hade jag rivit av tio 3-minutare på ca 290 watt, utan tyngre andhämtning och med ett stort leende på läpparna, underbart.

I brist på lämpliga cykel-, eller kometrelaterade bilder får ni hålla till godo med resultatet av tre millimeters nysnö, fyrhjulsdrift och ett gott morgonhumör - dagens kringla!

Quattrokonst

torsdag 7 mars 2013

Innecross

Om ni någonsin funderat över vad magen tillför en cyklist, mer än att bära upp huvudet och sträcka ut snygga tröjor, så kan jag ingående redogöra för detta efter ytterligare fem dagar i status ”out of order”. Något är fel därinne och frågan är om orsaken kommer inifrån eller utifrån. Läkarens råd att ”tugga maten väl” känns inte direkt vägledande i den frågan.

Som tur var lyckades magen styra upp sig själv precis i tid så att jag kunde genomföra gårdagens träning där Triathlon Väst hade bett mig att hålla i deras spinningpass på Fysiken. Tog tillfället i akt och bjöd på en 90-minuters inblick i hur min egen inneträning ser ut under cx-säsongen då jag försöker efterlikna verkliga förhållanden med inslag av styrka och block med korta intervaller. Gissningsvis lite annorlunda mot hur de flesta triathleter tränar, men förhoppningsvis kan det inspirera till nya grepp och nyttig variation inom ramen för det egna träningsupplägget. Jättetrevligt initiativ att ta in gästinstruktörer i alla fall, tack för förtroendet.

I samband med spinningpasset diskade jag av mina cykelskor som legat till sig sedan cupavslutningshelgen i Vårgårda i december. En snabb inspektion avslöjade att jag helt förträngt dess usla kondition och gårdagens pass avverkades troligen på dispens från högre makter. Ytterligare 20 minuter hade nog räckt för att pressa SPD-klossen rakt in mellan tårna, då carbonsulan är helt nermald runt klossen. Om man betraktar båda skorna underifrån så kan man faktiskt gissa sig till att det är just cykelcross som föranlett det specifika slitaget. Båda skorna har kraftigt nedslitna mönster vid tårna, stora skador och bortslitna delar av själva sulan runt klossarna.

Allra värst är det såklart på vänsterskon som (normalt) tar mark först vid avstigning och som man också vilar hela kroppstyngden på strax innan avstigning. Där är den fyra millimeter tjocka carbonsulan helt borta runt klossen så den ligger an direkt mot infästningsplattan, vilket i sin tur innebär att inget hindrar den från att följa med i vridrörelsen.

Ska se om jag kan fabricera en platta som ersätter sulan så att det går att använda skorna i reserv, men för säkerhets skull fick jag snabbt beställt ett par nya pjäxor så att de första crosspassen i april(?) är säkrade. Därmed är de närmaste årens skokonto på kort tid tömt med resultat i följande lackade uppställning, powered by Sidi:

Ergo 3.
 
Dragon 3.
 
Ja, det är samma sko med olika sulor. Båda har skyddslackat skinn, ställbar hälspänning och Sidis patenterade spännen, som i vanlig ordning utgör ett mindre motoriktest. Italienarna tåflirtar också med oss genom att installera en del godbitar i främre delen av dojjorna. Landsvägsskon har en ventilerad sula där man kan justera luftflödet genom en ställbar klaff under tån. Terrängskon har istället en gummiförstärkt sektion runt tån. Båda verkar vettiga och ska testas hårt.

lördag 2 mars 2013

Speedplayed

Ni ser väl över era pedalsystem nu innan landsvägssäsongen vevas igång?

Den årliga översynen av familjens Speedplaysystem gick av stapeln tidigare i veckan. Klossbyten, uppsmörjning och loc-tite toppades med introduktionen av ett par nya dojjor i gänget; mina Sidi Ergo 3 White Vernice vented carbon sole osv. De sitter som en socka på foten och vill omgående trycka titanaxel på Dogman.

Idag avverkades dryga tre timmar i blåsten tillsammans med Johan och Erik. Jag var fysiskt närvarande men tankarna låg mest kring mig spökande mage som inte ville lira idag heller. Provsvaren från läkaren förra veckan visade inget konstigt så förhoppningsvis är det inget allvarligt. Om inte träningen blir lidande förstås, för då blir det allvarligt per automatik.

fredag 1 mars 2013

Motivation på bild


Ni missar väl inte det fantastiska urvalet av cykelbilder som postas på Fabbrica della Bici?