lördag 27 juli 2013

Italienbilder + bloggtävling

En härlig semester är strax till ända. Bland annat har vi hunnit med en resa till Italien och här kommer några cykelrelaterade bilder från den.

Sedan ska vi tävla i fortcykling också, läs nederst i inlägget.

Dolomiterna välkomnar oss efter gränspassagen från Österrike.

Första passet till passet. Startade i Canazei och körde 12 km och 800 höjdmeter upp till Passo Pordoi.

Dagen efter följde jag upp med en tur upp till Passo di Costalunga. Inte lika högt, men en väldigt fin utförskörning.

Vägen upp till Costalunga. Nylagd, nytorkad asfalt. Fri fart.

Ett par dagar senare i trakterna kring Treviso. Lite plattare - mycket varmare.

En av Pinarellos testvägar, backen upp mot Santa Maria della Vittoria.

Butiken vid Borgo Mazzini i Treviso. Det var väl fjärde besöket nu men lika roligt varje gång. Deras uppriktiga glädje och entusiasm över varje kund är fascinerande och smittande, så man stannar gärna länge och pratar mycket. Resultatet av samtalen kommer att presenteras lite längre fram i höst. Tills vidare kan ni bara lägga ett mail till info@bjornfredriksson.se om ni är intresserade av en ny Pinarello, så hjälper jag till.

Nästa möte hölls i Vicenza, i byggnaden bakom den här muren. Resultatet av det samtalet hoppas jag också kommer att märkas framöver. Visitkortet här bredvid mig på skrivbordet påminner mig om att jag har en del arbetet att göra nu. Roligt arbete. På grund av vår reseplanering tvingades jag att tacka nej till att köra Pinarellos Gran Fondo tillsammans med Campagnolos Press Relations Manager. Det kan ha varit ett av de svåraste "nej" som jag tvingats klämma fram.

Ännu ett par dagar senare i trakterna kring Gardasjön. Fantastiska träningsvägar med omväxlande natur och gott om rejäla backar om man så önskar.

San Quirico på Gardasjöns sydvästsida. Här börjar Alperna och allt annat i livet stannar. Att kryssa runt på de här vägarna är inget annat än ren njutning och med matchande italiensk utrustning blir det nästan olidligt perfekt.


På väg hem över bergen fick vi svängt över några av de stora passen. Att köra bil uppför här med en cykel nedpackad i bagaget torde vara kriminellt i de här kretsarna. Den södra vägen upp mot Gavia var otroligt smal och krokig, utan räcken och särskilt många mötesplatser.

Senare samma dag klippte vi även Stelvio som är ca 100 meter högre med sina 2760 meter, alpernas nästa högsta asfalterade pass. En fantastisk väg, även för bilkörning.

Den norra backen stiger över 1 800 höjdmeter i en följd, från 900 till 2 760 möh. Här ser vi delar av den övre regionen kring trädgränsen på 1 900 meter.

Den här skönheten stod parkerad med en saluskylt i en gränd. Carbonram, alumuffar, träfälgar och annat godis.

Kolla in styret - vilket mästerverk.

Någon undrar kanske hur vi har råd att flänga runt halva Europa i en dyr bil med dyra cyklar och titta på dyra platser. Svaret finns i de små knepen, t.ex Felix Ravioli ur Trangiakök. Hellre äta svensk mat i Italien än italiensk mat i Sverige.

Ovan, en bra skivbromsapplikation. Efter 450 mil och otaliga bergspass var fälgbanorna helt svarta av bromsdamm. Sista dagen, då vi körde hem från Österrike, bromsades det dock inte så mycket...

- - -

Efter en knapp vecka i sommarstugan längre upp längs Västkusten så landade vi hemma igår och jag tog Dogman på en rastrunda på kvällen. Körde mitt referensvarv i Årekärr innan Italienresan för tre veckor sedan och ville göra ett nytt försök nu, för att se vad ett halvt dussin pizzor och ohämmat godisätande kan ha tillfört semesterformen. Då, för ett par veckor sedan noterade jag tiden 6:27, men jag vet att jag i mina bättre stunder för ett par år sedan klockades på ca 6:15. Varvet mäster knappt 4 km, är lätt kuperat och börjar med en minutlång backe.

Årekärrsvarvet aka Billdals GP. Medurs varv, start och mål vid Letsegårdsskolan.


Tuff start, lätt slut.

Den magiska gränsen är förstås 6 minuter och den ligger löjligt nära nu, då jag igår klippte till med fin-fina 6:03 efter att ha susat runt med munnen på vid gavel. En märklig, oförtjänt form har infunnit sig, synkad med en ovanligt hög viktnotering för årstiden. Undrar hur det hänger ihop? Kanske är dags att fila bort de där onödiga kilona och se om man kan åka fort på riktigt i höst?

Hur som helst, för att fira detta personbästa och inspirera andra att knäcka 6 minutersgränsen före mig så gäller härmed följande:

Den förste, förutom mig, som noterar en tid under 6 minuter på Årekärrsvarvet (Billdals GP på Strava) vinner en T-shirt från Campagnolo, storlek Large.

Givetvis får man inte ta hjälp av någon annan människa eller maskin längs vägen. 


Lycka till!

onsdag 17 juli 2013

Jag och "Nani"

Två världar möts och förenas genom kärleken till cyklar.

Pojken till vänster i bilden överst känner sig ovärdig mötet, ler fånigt och skulle ge vad som helst för att ha ett par inövade italienska komplimanger i bagaget. Istället försöker han bara att njuta av stunden, ta in de värdefulla ögonblicken och låta dem växa till motivation och egen drivkraft.

Mannen till höger har födelsedag. Han fyller 91 år och vill gärna prata om sin Maglia Nera, sin svarta tröja från Giro d'Italia 1951. Året därpå köptes han ut från Girot av sin sponsor Bottecchia för 100 000 Lire. Han använde pengarna för att förverkliga sin andra passion i livet, att bygga cyklar, och det går ganska bra för hans livsverk i Frankrike just nu. Igen.

Hans namn är Giovanni "Nani" Pinarello. Och jag är väldigt glad över att ha skakat hans hand.

fredag 5 juli 2013

Sommarregnpunkapass

Ungefär samtidigt som min tävlingsaktiva period på landsväg tog slut för snart fyra år sedan blev det naturligt att inte längre tvinga sig ut på träningspass i dåligt väder, dvs regn, snöfall och svår halka. Fara, onödigt obehag, punkteringar och risk för sjukdom förs ju ofta fram i samband med dessa omständigheter. Att tävla under liknande förhållanden på crossen är lite annorlunda eftersom det sker under en ganska kort tid och dessutom är en faktor i spelet som man ibland kan hantera till sin fördel.

Som det yttersta beviset på att Pinarellon inte går i regn kompletterades den personliga utrustningen i våras med ett par skinande vita Sidiskor från landet som producerar växlar som ”inte är ämnade för användning i regn”. Som tur är så säger de inget om lera, vilket förklarar min Campautrustade cross.

Igår kväll hade meterologerna lovat solsken och härliga 20 grader över Göteborgsområdet varpå jag landade hemma efter jobbet, laddad för snabbåka runt Billdals GP, även känt som Årekärrsvarvet.

Istället för finväder bjöds vi på ett överfuktigt, onödigt dis som vägrade övergå i ett förlösande regn. Hela kvällen riskerade att gå förlorad i denna blöta tjocka och till sist tog jag beslutet att ge mig ut och köra med racern ändå. Marken var ändå torr och kanske lättade det lite i horisonten mot söder.

Överladdad, underklädd och iskall svepte jag uppför Sisjöbacken och styrde sedan mot Trollåsen där jag givetvis möttes av ett stadigt regn. Vände in mot stan och körde österut istället, förföljd av regnet som tilltog. Precis när jag börjat bli genomblöt och som mest ångrade mitt beslut började det fräsa från bakdäcket. Första landsvägspunkteringen på tre år lämnade dessutom ett stort, fult sår i däcket som måste bytas. Så jäkla typisk regnpunka, en liten sten som annars hade smätt bort klibbar fast och arbetar sig in tills den är nöjd.

Beslutet att inte köra racer i regn står fast, nu med den skillnaden att det gäller. Igen.

För tillfällen då cykling i regn ändå är aktuellt av transportskäl eller till följd av tillfällig sinnesförvirring står mitt nya, helsvarta åretruntlok till tjänst med skärmar och allt. Den nya Ridleyn testkördes på pendlingsrutten till jobbet tidigare i veckan med gott resultat, även om det ska sägas att kombinationen aluram, aluhjul och alustolpe inte känns helt modern avseende komfort. De fylligare 28 millimetersdäcken pumpade till 6,5 bar ger lite gung, men det är fortfarande stelt och livlöst. Och väldigt tungt.

Loket.

Nu väntar semester med ledighet från det mesta. Och lite skön cykling uppför...

Ciao!

måndag 1 juli 2013

Trendspaning

Samtidigt som jag firar mina första 10 år med cykelcross noterar jag glädjande ett par nya "trender" som egentligen är lika gamla som cykelsporten själv. Och även om ett visst mått av ironi skiner igenom så finns inget annat än ärlig glädje över utvecklingen.

Så, vart är då cyklarna på väg? Hur ser framtidens hojar ut? Överraskande nog tror jag att svaret finns i historien.

Först på senare år har ju hela världen kommit till insikt om att det ska vara stora hjul även när man cyklar utanför vägen. 29-tums MTB måste ju vara decenniets största säljsuccé, baserat på det faktum (och kanske just därför) att marknaden redan var mättad av världsklasshojar med en hjulstorlek vars förträfflighet tidigare inte ifrågasatts eller diskuterats.

Det är lockande att jämföra med två andra revolutionerande uppgraderingar från vår tid, som på samma sätt gjorde fullt utvecklade världsprodukter till Blocketbrus över en natt. Jag tänker på carvingskidorna och platt-TV:n, som omedelbart och skoningslöst förpassade sina föregångare till garagevinden, utan att det egentligen var något fel på dem.

Niner One 9 - 29-tums MTB med stel gaffel
Nästa utveckling på MTB-sidan verkar vara att gå mot stela framgafflar, så att man får en lätt och styv konstruktion. För snabb forcering av ojämn terräng förlitar man sig uppenbarligen på däckens luftkammare och åkarens teknik och balans. En mountainbike med stel gaffel och 29-tums hjul är ganska annorlunda mot en 26-tums dämpad hoj, men fortsatt klassas de under samma kategori med sina raka styren.

Ur ett härligt inskränkt crossperspektiv ser vi alltså tydliga tecken på hur en modern MTB alltmer liknar det som sedan förr-förra sekelskiftet kallats cykelcross.



Och här kommer nästa chock. I årtionden har folk cyklat på standardhojar och damcyklar till sina arbeten. Under en period var även tungrullade mountainbikes populära att skava omkring på i stan, men numer efterfrågas unisont en annan modell för ändamålet – hybrider. Det vill säga lätta, odämpade ramar med stora hjul försedda med i sammanhanget smala däck. Styret är rakt eller böjt till en bock, lite beroende på vad man har för tidigare preferenser. Gemensamt är kravet på att det ska gå lätt och fort att cykla och eventuellt vara möjligt att montera vinterdäck på hjulen. Är det så att även den stora massan, genom en naturligt prestandaorienterad urvalsprocess väljer en crossliknande cykel för vardagliga transporter, med möjlighet till lite bonusträning på helgen?

Colnago C59 Disc - racer med hydraulisk skivbroms
Visst vore det häftigt, och kanske lite skrämmande, om den här ”trenden” skulle influera landsvägssidan, självaste moderskeppet inom cykelsporten, den största och mest konservativa av discipliner. Skulle det, för de troende, utgöra det slutgiltiga beviset för att hela cykelvärlden är på väg att implodera, på väg att reduceras ner till en enda suverän cykelmodell – en superkombination?

När jag ser landsvägscyklar med allt bredare däck, från 21 till 23, via 25 upp till 28 mm i vissa fall så blir jag nyfiken. När jag ser ett ökat utbud med kompaktvevpartier och inbyggda komfortelement så anar jag vart det är på väg. Och nu när branschen till sist på fullt allvar menar att vi ska åka omkring med hydrauliska skiv-, eller cantileverbromsar på landsväg – då blir min tes bekräftad.

Marknadsmässigt är det förstås vansinne att krympa antalet variationer och modeller, så vi kommer nog aldrig att få se ett nedkokat utbud. Däremot tror jag att prestanda och spec mellan de olika modellerna allt mer kommer att likna varandra när allting snurrar närmare och närmare ett beprövat koncept som vi sedan tidigare är bekanta med. Om du fick äga en enda träningscykel, hur skulle den ser ut?

Efter detta futuristiska resonemang, dags för några sköna bilder från nutiden och söndagskvällens pass som gick över Herkules, Gunnebo, Råda Säteri och Bohusleden. Min spruckna Dugast gjorde sin sista insats och belönades med en bedårande vacker kväll, med inslag av lätt asfalt, snabba grusstigar, tungkörda ridvägar och decimeterdjup lera.

Superkombination var ordet.

 
Solskenspojken.

En mogen trappa vid Råda Säteri. Mogen för vad, tänker ni?

I motljus syns inte leran på crossen. Men den finns där. Den finns alltid där.