måndag 28 oktober 2013

+1

Det kom en liten grabb i lördags! Så himla härligt och overkligt.
Två saker måste klargöras bara:

Han ÄR den finaste bebisen världen skådat och han SKA få syssla med vilken sport han vill.
Minst det ena är sant.

söndag 20 oktober 2013

Tio tyska ringbärare

Ibland får jag frågan om jag är bilintresserad, gillar motorsport eller rent av är en Audinörd. Jag brukar svara att jag gillar att köra bil. Jag har aldrig köpt en biltidning, kört runt en racerbana på tid eller tävlat i motorsport. Kaffemuggen på jobbet visar bilder av pumpar, nyckelringen är en bit cykelkedja och väggarna hemma pryds av canvastavlor printade av semesterfoton från bergsvandringar.

Men på samma sätt som en styv, lätt och välkomponerad cykel är avgörande för åkkänslan så uppskattar jag de egenskaper som förvandlar en bil från ett anonymt transportfordon till ett värdefullt plustecken i vardagen. Det är utrustningen mellan hjärnan och vägen, det som förmedlar tanken och förvaltar förväntan som jag älskar och i bilsammanhang har jag sedan 13 år fastnat för sättet som Audi gör det på. Om bara de två kvartar jag spenderar bakom ratten till och från jobbet varje dag kan ge mig ett mervärde, så innebär det att över tio timmar varje månad har förvandlats från intetsägande dödtid till något jag värdesätter och gläds åt. Det är en värdefull vardagslyx, utspridd och aktiv i bakgrunden över tiden.

Är man inköpare till yrket och obotligt smittad av viljan att göra bra affärer och att vara på väg framåt så är en hög omsättning av fordon en naturlig konsekvens av ett ledigt handlande. Bilar är minnen och minnen är livet - dags att öppna Audikatalogen och se vad som rullat i stallet sedan jag sålde min Opel Kadett till brorsan och flyttade till Göteborg 1998.

2001: Audi 100 Avant 2.6 -93. En fullstor familjekombi till en singelkille på 23 år. 
Tänk ändå vad rätt ute jag var redan från första början. Det skulle komma att dröja många år innan insikten om fördelarna kring en sexcylindrig motor bubblade upp till ytan igen och komforten i den här kärran var helt underbar. Dessutom upplevdes den, trots sina 20 000 mil, såpass pålitlig att vi vågade oss på att köra ner till franska rivieran sommaren 2002. Givetvis skar AC-kompressorn på vägen ner och den svarta bilen förvandlades omgående till en stor svettsvamp i den ohyggliga hettan. Bilden är tagen på klassisk cykelmark, på väg ned från Alpe d'Huez.

2002: Audi S6 Avant -97. En trimmad dröm - en försäkrad mardröm.
Den här kärran var skapligt uppskrämd och lämnade närmare 330 hk från en turbomatad bensinfemma, fördelat på fyra drivande hjul. Det var helt enkelt ett as, en ulv i fårakläder som krävde full koncentration för att hålla på vägen. Introduktionen till fyrhjulsdriften blev också svettig, men sedan dess har Quattro stått fast i kravspecen oavsett modell. Såldes till förmån för tjänstebil. Och livet.

2004: Audi A4 Avant 1.8T Quattro -04. Fick vara splitter ny i sju timmar.
Det här är den enda helt nya bil jag rattat ut från en återförsäljare och eftersom en ny bil är en usel affär så såg jag till att slippa betala den själv. Min första A4:a tog mig mellan Lidköping och Göteborg flera dagar i veckan och den håller rekordet för snabbaste viltolycka. Redan efter 17 mil fick jag en hare i grillen och den första glidarhelgen byttes mot en kopiös ursurning på kammaren. En riktig pärla var det ändå med måttliga 190 hk och massor av originalmonterad utanpåplast som gjorde den fräck på låtsas. Såldes till förmån för en Porsche 911 och stärkande dagliga promenader till jobbet.

2008: Audi A4 Avant 1.8T Quattro -99. Tuffa tider och back to basic.
Efter en vända med extrem bakhjulsdrift och sportbilsprestanda så gjorde sig en smärtsam vardag påmind, med tillhörande a-kassebudget. Nu blev misären inte långvarig, men det räckte för att backa utvecklingen och komma in i en ny match. Den här A4:an är den äldsta och mest prisvärda vi haft sett till prestanda, komfort och funktion. Det var en riktig pärla av sin tid, väl bevarad i tio år och tacksam att pyssla om. Vi gillade varann tills det var dags sälja då den genast svarade med avgasras, parkeringsbot och elfel. Min sambo minns den som "Audi den förste", speciellt eftersom vi köpte den tillsammans innan vi ens bodde ihop. Allt sedan dess har det varit enkelt att hålla ordning på samboåren - ett per bil. 

2010: Audi A4 Avant 2.0 TDI Quattro -07. Första dieseln, slickad och klar.
Tåget stannade i Mellerud en vårdag och senare på eftermiddagen kom vi hem med den första dieselbilen. Ett rejält lyft på alla sätt med massor av kraft, säkerhet och komfort och på några minuter förstod jag varför resten av Europa tankar från det svarta handtaget sedan många år tillbaka. På något sätt inbillar man ju sig också att bränsleekonomin blir en betydande del av totalekonomin, vilket är ett vanligt missförstånd gällande nyare bilar. Du kan slå varannan liter utanför tanken och det är fortfarande mindre än vad värdeminskningen kostar dig. Mina tips för en bra bilaffär; köp billigt och tänk på vad du kommer att ha till salu. Ett dåligt inköp går aldrig att hämta hem vid försäljningen. 
På bilden ovan är vi på Ölandssemester och efter en promenad återfann vi bilen nyslickad av kossor. Som tur var hade de flesta dragit vidare och kalasade istället på en husbilsbackspegel.

2011: Audi A4 Avant 3.0 TDI Quattro -09. Where the power lives.
Jag har lärt mig mycket om Audibilar under åren. Bland annat så ska jag akta mig noga för att provköra bilar som jag är intresserad av men inte tänkt köpa. Redan 2007 testkörde jag en Audi A5 med treliters sexcylindrig dieselmotor och den upplevelsen överlevde inte bara en Porsche, den gick inte att radera alls. Samtidigt som jag klev ur den vita A4:an hos Audi Göteborg tidigt på vårkanten 2011 så förstod jag att den skulle bli föremål för affär. Det krävde både tid, hård förhandling och ekonomisk uppoffring men visst blev det ett köp. Och visst var den underbar och urstark. Den toppade makalösa 267 km/h (jag berättar inte var), saknade aldrig kraft och satte en ny standard för mig när det gällde dieslar. Den var billigare att tanka, billigare att försäkra och billigare att serva än föregående fyrcylindriga motor. Lite dyrare att köpa, men utan tvekan värd varenda krona. Milen rullade fort och snart hade vi kört nästan 5 000 mil. Kalkylen sa att det var dags att byta igen.

2012: Audi A4 Avant 2.0 TDI Quattro -11. En tavla bland konstverken.
Om man inte hittar det man söker, så letar man lite till. Eller så bryter man mot sin egen grundregel och köper en bil man egentligen inte vill ha, bara för att det är en bra affär. Den här A4:an tjänstgjorde under perioden augusti-december 2012 och rullade 1 200 mil, mestadels med en eller flera cykelcrossar på taket. Redan efter ett par dagar insåg jag misstaget med att byta tillbaka till en liten dieselmotor och jag kompenserade genom att pressa den stackarn, med hög ljudnivå, hög förbrukning och högt varvtal som följd. Men, bilen var rätt specad och kunde därför lätt bytas mot en "svårsåld" 3.0:a senare under vintern.

2012: Audi A4 Avant 3.0 TDI Quattro -10. Lugnet åter i familjen.
Det var som att komma hem. Allt sjönk igen; puls, hastighet, förbrukning och stress. Om bilen är stark och tyst så blir du en bättre förare. Om motorn svarar snabbt och kraftfullt så kör du med ett ägg under foten. När lust och tillfälle uppträder så finns det en sjö av ork att ösa ur och mungiporna sticker mot innertaket utan att du kan göra något åt det. Den här bilen köpte vi med planen att köra i två år. Efter två månader förstod jag att det inte skulle bli så. En senare provlastning av barnvagnen bekräftade misstanken om platsbrist och en ny process tog sin början direkt efter hemkomsten från sommarens Europaresa. Och den här gången var utgången allt annat än given.

2013: Audi A6 Avant 3.0 TDI Quattro -12. The keeper...
Det känns lite som att vinna en tävling där likheten med ett barns tillkomst är slående. Det finns under gynnsamma förhållanden möjlighet för en individ att vid ett tillfälle att ta hem trofén. Den här tyska pansarvagnen är en riktig fullträff och jag är säker på att den blir mer långlivad i familjen än de tidigare bilarna. Delvis på grund av låga mil och fri service men mest på grund av att det (nästan) inte går att få tag i en större, starkare och snyggare Audikombi. Ett stort tack till gänget på Audi Göteborg för en bra affär. De gör alltid ett kanonjobb med support och service och dessutom har de sponsrat oss med proffsiga Thule lasthållare, både till A4:an och A6:an.

2013: Brio Happy "Audi Edition"-11. Plats för en ny generation förare.
Ja, snart ska det puttas. Fyra luftfyllda däck och fjädrande chassi med påhängsmotor. Ringarna i fronten härstammar faktiskt från bilen överst i listan och cirkeln sluts därmed på ett något ologiskt men ändå sagolikt sätt. Och samtidigt börjar en helt ny berättelse.

söndag 13 oktober 2013

Bra cup-avslut!

Aldrig trodde jag att gårdagens sjätteplats var inom räckhåll idag. Inte en chans. Kroppen var trött och dagen med allt fokus hade passerat. Att ställa om och ladda på för en ny dag är inte helt enkelt. Stod mest och gäspade och frös i startfållan med inställningen att ändå ha så roligt som möjligt.

Planen var att gasa direkt i starten och se till vara topp fem genom de första två skarpa kurvorna. Därefter åka på snabba hjul några minuter och sedan slå av på tempot och invänta striden om topp-10. Mer än så borde inte finnas i kroppen. Det är trots allt ganska stor skillnad på att vara tränad för dubbla tävlingsdagar istället för enstaka insatser, och den tiden och träningsupplägget har jag inte haft i sommar/höst.

Starten gick enligt plan och jag tog rygg på Thomas Pettersson ut på andra asfaltsrakan. In på gruset märke jag direkt att jag enkelt kunde följa täten genom kurvorna och satt därför kvar ett tag. Efter två varv stod jag inför valet att slita mig med Thomas med risk för att röka benen för gott, stumna och rulla in på en 43:e plats. Alternativet var att åka själv, vilket är mindre fördelaktigt på det snabba varvet där rulle ger en fördel. Men, jag vet att jag går bra på gruset, gräset och över plankorna så med fritt spår tappar jag inte så mycket ändå.

Fullt fart i kurvorna. Gräset har antagit Rhinostatus, dvs det är bara att kliva på och styra in i kurvan.

Sakta men säkert nalkades förstås en trio bakifrån, anförd av klubbkamraten Philip King. Med sig hade han Hammarström och Wass. Med två varv kvar insåg jag att luckan skulle komma att täppas av Philip, men det borde rimligtvis kosta honom en del. Otäckare då om de två andra smiter förbi, utvilade och sprättiga inför avslutningen.

Förföljartrion på väg ikapp med Philip i spets.

I det här läget hade jag nästan glömt att jag fortfarande stretade runt på en sjätteplats och oavsett utgång luktade det succé. Och mot alla odds kändes benen ganska bra inför avslutningen och därför bestämde jag mig för att göra precis allt i min makt för att försvara placeringen och notera en dubbel-sexa i helgen. Philip smet förbi strax innan skogspartiet men jag var snabb på att stänga dörren för näste man som klotade i sitt försök att passera i nästa lömska innerkurva.

GCK mot GCK. CX Sweden mot CX Sweden. Team Grillcrossen mot Team Grillcrossen. Ofta har vi samma snittpuls, maxpuls och upplevda ansträngning också. Inte undra på att vi möts på slutet.

Resten av resan in blev en intern uppgörelse som slutade till min fördel då jag passerade Philip med ett par kurvor kvar till mål. Att jag sedan bjöd på ett saftigt framhjulssläpp i målkurvan och och var nära att lägga mig är ju typiskt, men det ville gå min väg idag helt enkelt.

Två sjätteplatser på samma helg är mitt bästa resultat någonsin i cupsammanhang. Det är tre år sedan jag härjade såpass långt upp i fältet, bl.a. i Ludvika och i Åstorp och jag kan säkert säga att jag hade fler watt att åka med då och en mer gedigen träning i ryggen. Så något har hänt med tekniken och med viljan kanske.

Lättnad, glädje och höga laktatvärden efter målgång.

Nu har jag ingen mer start planerad i årets Cx-cup, som för övrigt är över redan om en månad. Det är väldigt tråkigt men ändå till förmån för något ännu häftigare. Kanske kan man sladda runt på några vintriga Introcrossar och underhålla formen i tvättstugan på kvällstid, om läget tillåter. Ingen vet. Att därför få starta och avsluta min rekordkorta cup med två sexor känns fantastiskt roligt. 

Tack till alla som supportade längs varvet. Vi ses när vi ses!

lördag 12 oktober 2013

Bra cup-premiär!

Cx-fest i Göteborg idag. Strålande sol, värme, snabba spår och massor av folk. Startade från andra led i en mäktigt stor Superklass och tog det säkra före det osäkra och hystade in två hela nävar med watt från start. Det är liksom det enda man kan göra med den startpositionen. Som tack för detta fick jag fritt spår i tio minuter och en skön känsla av att ligga i spets på hemmaplan, väl medveten om att det omöjligt kunde hålla för evigt.

Full fart i spets. Bakom lurar suveräne Ted Pettersson, tätt följd av farsan Pettersson. Duon tog sig sedermera förbi och parkörde hem en seger i P15-16 och en andraplats i Superklassen. Snyggt!

Ganska snart var det dags att slå av på farten och släppa förbi folk som kunde bogsera mig i mål. Först gick uppdraget till Pierre, men han körde ifrån mig. Sedan släppte jag förbi Ted och Thomas. Där borde jag orkat hålla hjul, men idag fanns inte tempoväxlingen där. Så småningom kom även Janne J ikapp och den rullen gick bättre att följa, särskilt in och igenom kurvorna. Men slätdraget i den gubben skojar man inte bort så efter två varv med varierande lucka fick även han åka. Surt.

Alldeles strax blev det även dags att försvara fjärdeplatsen. Den matchen var dock över på tre sekunder då Christian både stötte ikapp och ifrån mig på asfaltsrakan. Det var första gången i höst som jag såg hans rygg och där försvann en del av motivationen. Åkte jag så långsamt nu?

En femteplats hade ändå varit nytt personrekord i Superklassen, så de sista två varven körde jag på det resultatet. Men någonstans i bakhuvudet spökade en oroskänsla. Det fanns en snabbing som jag inte sett röken av sedan startfållan, någon som normalt borde vara en bit före mig vid det här laget. En snabb titt bakåt, nej, ingen där. Pressa vidare. Plötsligt, ett halvt varv senare, som en skugga, upp jämsides i trappan. Benen strejkar, vill inte kliva upp på sista steget. Mats, som vurpat tidigt, glider förbi, öppnar en lucka ute på gräset direkt - matchen är över.

Ute på sista varvet fick jag på en liten fartökning. Kanske, kanske skulle det bli något strul framför när Mats kommer ikapp Janne och Christian. Nej, istället en sjätte plats, vilket ändå är långt över förväntningarna med tanke på uppladdning, träningsmängd och fokus. Och tangerat personbästa i cupsammanhang. Det trodde jag inte att jag hade i kroppen. Ridleyn gick som en dröm idag, med Dugast Rhino som bettade överallt på varvet. Ingen broms, bara driv. Underbar känsla.

All in - all out! Jag sätter mig här en stund...

Om lördagens mål var att gå all-in och köra med det som fanns, så kommer söndagen gå ut på att köra med det som finns kvar. Seedningen placerar mig långt fram även i söndagens start och ja, det är väl bara att dynga på och visa lejonet.

Vi ses på Vallen, starten går kl 11.30.

fredag 11 oktober 2013

Cx-pepp?

I helgen är det premiär för svenska Cx-cupen, det största, årligen återkommande idrottsevenemanget alla kategorier. Mitt huvud är fullt men benen känns tomma. En välkänd höstkombination, kryddad med tillkommande familjeaspekter, byggprojekt och jobbfrågor.

I tisdags körde vi ett sista slaktpass på banan i Göteborg. Vid träningens början var det ljust och torrt men vi avslutade i mörker, ösregn och lera. Märkligt nog gick det bara fortare och fortare, troligen på grund av att man blir modigare när man inte ser exakt var man sätter hjulet utan bara förutsätter att det fäster ändå. Och det gör det ju, bara man satsar och vågar tro på det. Tvekan leder till släpp, så är det.

Förra helgen röjdes det på banområdet, främst den delen som går genom skogen behövde befrias från stenar, rötter och löv. Vid ett par tillfällen stötte vi på större stenar, även kallade berg. Och när inte ens fyra överkroppsklena cyklister iförda dyra skor och murkna träpåkar kunde rubba bumlingen, så fyllde vi helt enkelt igen gropen. Eventuellt lät vi en liten, vass sektion sticka upp, men den har närmast inblandade koll på.

Olof (t.v.) går bet med min morfars gamla grävspade. Björn (t.h.) befinner sig i intervallvila medan den halva cyklisten ovan arbetsleder och kommer med fysiska sanningar såsom; "använd stenens tyngd emot den."

Veckans andra premiär är redan avklarad. Monarkergometern backades resolut in i tvättstugan igår kväll för en effektiv timme med korta intervaller. Idag blir det vila och materialvård.

Imorgon kör vi. Med det som finns.
Vi ses där!

torsdag 3 oktober 2013

Nu ska ni se...

... hur himla trevligt vi har på Introcrossen i Göteborg.

Först, en kort rapport från Introcross nr 3 - Slottsskogsvallen.

I söndags var det nog deltagarrekord för lokalserien, så tävlingsledningen fick dela upp startfältet i tre grupper som körde olika lång tid på samma varv. För undertecknad var det 40 minuter som skulle köras och eftersom benen var slaktade på förhand hade jag inga ambitioner att vara med och stressa Handlarn och Seglarn, som troligen skulle öva partempo runt banan.

Jag hade heller inte möjlighet att vara med och fajtas i gruppen bakom, skulle det visa sig. Muris & Co seglade iväg utan att jag hade nödvändigt startvarvssprätt att möta med. Istället blev det en tokig jakt på startsnabbe Ola på sin ännu snabbare Ridley. Efter ett par varv, när pulsen stabiliserat sig något så fick jag ett saftigt kast på baksvingen i det lösa topplagret vid Frölunda borg. Kedjan slungades av och jag tappade två placeringar och 6-7 sekunder. Jakten för att återta positionen visade sig vara precis det som behövdes för att slå igen butiken för dagen och med halva tävlingstiden körd var jag kokt.

Som tur var fick jag ändå pina livet ur mig tack vare en nära uppvaktning från klubbkamraten och namnen i GCK, Björn Eriksson, som körde onödigt bra hela helgen. Rackarns snabb i skogen är han ju också och min fartökning på gruset räckte inte till för att öppna en permanent lucka. Vi blev helt enkelt inte av med varandra och jag hade ingen ork att göra något mer påhittigt åt det. Allt skulle komma att avgöras på sista varvet där taktiken var att springspurta förbi Björn vid trappan och sedan inte släppa förbi honom förrän i vår, tidigast. Planen gick galant och jag triumferade, med definierad maxpuls, över den tänkta mållinjen på gräset - en kurva för tidigt. FAIL!

Två förlorade slutstrider på två dagar är ju sämsta tänkbara facit, men så snart man satt sig ner i gräset blev de andra galningarna och fått igång tugget så försvinner ju alla bittra tankar.

Resultaten från Introcross nr 3 finns här.

Uppsittning inför racet. Överdragskläder flyger, däck pyser och bromsar slängs.

Sverige mest hatade trappa är framgrävd i år igen. Progressiv steglängd och höjd gör den helt omöjlig att forcera med vare sig stil, teknik eller flyt. Däremot går det bra att klota och skada sig ordentligt.

Själva cyklandet är bara en rituell uppvärmning inför det riktiga slaget om placeringarna. Efteråt kan man nämligen, beväpnad med sin cykel, förhandla, hävda och härja fram sin position. När handgemäng och hetsiga överläggningar lagt sig så tolkas en resultatlista utefter cyklarnas inbördes placering på gräsmattan. Därefter borde allt gå under klubban för högstbjudande, folkrace style!

Vänner igen. Fr.v: Ted, Tomas, Axel, Henrik, Erik, Olof.

I detta Forumet fattas de flesta tyngre beslut i Crossgöteborg. Vill du vara med? Kom och sitt i cirkeln.