söndag 20 oktober 2013

Tio tyska ringbärare

Ibland får jag frågan om jag är bilintresserad, gillar motorsport eller rent av är en Audinörd. Jag brukar svara att jag gillar att köra bil. Jag har aldrig köpt en biltidning, kört runt en racerbana på tid eller tävlat i motorsport. Kaffemuggen på jobbet visar bilder av pumpar, nyckelringen är en bit cykelkedja och väggarna hemma pryds av canvastavlor printade av semesterfoton från bergsvandringar.

Men på samma sätt som en styv, lätt och välkomponerad cykel är avgörande för åkkänslan så uppskattar jag de egenskaper som förvandlar en bil från ett anonymt transportfordon till ett värdefullt plustecken i vardagen. Det är utrustningen mellan hjärnan och vägen, det som förmedlar tanken och förvaltar förväntan som jag älskar och i bilsammanhang har jag sedan 13 år fastnat för sättet som Audi gör det på. Om bara de två kvartar jag spenderar bakom ratten till och från jobbet varje dag kan ge mig ett mervärde, så innebär det att över tio timmar varje månad har förvandlats från intetsägande dödtid till något jag värdesätter och gläds åt. Det är en värdefull vardagslyx, utspridd och aktiv i bakgrunden över tiden.

Är man inköpare till yrket och obotligt smittad av viljan att göra bra affärer och att vara på väg framåt så är en hög omsättning av fordon en naturlig konsekvens av ett ledigt handlande. Bilar är minnen och minnen är livet - dags att öppna Audikatalogen och se vad som rullat i stallet sedan jag sålde min Opel Kadett till brorsan och flyttade till Göteborg 1998.

2001: Audi 100 Avant 2.6 -93. En fullstor familjekombi till en singelkille på 23 år. 
Tänk ändå vad rätt ute jag var redan från första början. Det skulle komma att dröja många år innan insikten om fördelarna kring en sexcylindrig motor bubblade upp till ytan igen och komforten i den här kärran var helt underbar. Dessutom upplevdes den, trots sina 20 000 mil, såpass pålitlig att vi vågade oss på att köra ner till franska rivieran sommaren 2002. Givetvis skar AC-kompressorn på vägen ner och den svarta bilen förvandlades omgående till en stor svettsvamp i den ohyggliga hettan. Bilden är tagen på klassisk cykelmark, på väg ned från Alpe d'Huez.

2002: Audi S6 Avant -97. En trimmad dröm - en försäkrad mardröm.
Den här kärran var skapligt uppskrämd och lämnade närmare 330 hk från en turbomatad bensinfemma, fördelat på fyra drivande hjul. Det var helt enkelt ett as, en ulv i fårakläder som krävde full koncentration för att hålla på vägen. Introduktionen till fyrhjulsdriften blev också svettig, men sedan dess har Quattro stått fast i kravspecen oavsett modell. Såldes till förmån för tjänstebil. Och livet.

2004: Audi A4 Avant 1.8T Quattro -04. Fick vara splitter ny i sju timmar.
Det här är den enda helt nya bil jag rattat ut från en återförsäljare och eftersom en ny bil är en usel affär så såg jag till att slippa betala den själv. Min första A4:a tog mig mellan Lidköping och Göteborg flera dagar i veckan och den håller rekordet för snabbaste viltolycka. Redan efter 17 mil fick jag en hare i grillen och den första glidarhelgen byttes mot en kopiös ursurning på kammaren. En riktig pärla var det ändå med måttliga 190 hk och massor av originalmonterad utanpåplast som gjorde den fräck på låtsas. Såldes till förmån för en Porsche 911 och stärkande dagliga promenader till jobbet.

2008: Audi A4 Avant 1.8T Quattro -99. Tuffa tider och back to basic.
Efter en vända med extrem bakhjulsdrift och sportbilsprestanda så gjorde sig en smärtsam vardag påmind, med tillhörande a-kassebudget. Nu blev misären inte långvarig, men det räckte för att backa utvecklingen och komma in i en ny match. Den här A4:an är den äldsta och mest prisvärda vi haft sett till prestanda, komfort och funktion. Det var en riktig pärla av sin tid, väl bevarad i tio år och tacksam att pyssla om. Vi gillade varann tills det var dags sälja då den genast svarade med avgasras, parkeringsbot och elfel. Min sambo minns den som "Audi den förste", speciellt eftersom vi köpte den tillsammans innan vi ens bodde ihop. Allt sedan dess har det varit enkelt att hålla ordning på samboåren - ett per bil. 

2010: Audi A4 Avant 2.0 TDI Quattro -07. Första dieseln, slickad och klar.
Tåget stannade i Mellerud en vårdag och senare på eftermiddagen kom vi hem med den första dieselbilen. Ett rejält lyft på alla sätt med massor av kraft, säkerhet och komfort och på några minuter förstod jag varför resten av Europa tankar från det svarta handtaget sedan många år tillbaka. På något sätt inbillar man ju sig också att bränsleekonomin blir en betydande del av totalekonomin, vilket är ett vanligt missförstånd gällande nyare bilar. Du kan slå varannan liter utanför tanken och det är fortfarande mindre än vad värdeminskningen kostar dig. Mina tips för en bra bilaffär; köp billigt och tänk på vad du kommer att ha till salu. Ett dåligt inköp går aldrig att hämta hem vid försäljningen. 
På bilden ovan är vi på Ölandssemester och efter en promenad återfann vi bilen nyslickad av kossor. Som tur var hade de flesta dragit vidare och kalasade istället på en husbilsbackspegel.

2011: Audi A4 Avant 3.0 TDI Quattro -09. Where the power lives.
Jag har lärt mig mycket om Audibilar under åren. Bland annat så ska jag akta mig noga för att provköra bilar som jag är intresserad av men inte tänkt köpa. Redan 2007 testkörde jag en Audi A5 med treliters sexcylindrig dieselmotor och den upplevelsen överlevde inte bara en Porsche, den gick inte att radera alls. Samtidigt som jag klev ur den vita A4:an hos Audi Göteborg tidigt på vårkanten 2011 så förstod jag att den skulle bli föremål för affär. Det krävde både tid, hård förhandling och ekonomisk uppoffring men visst blev det ett köp. Och visst var den underbar och urstark. Den toppade makalösa 267 km/h (jag berättar inte var), saknade aldrig kraft och satte en ny standard för mig när det gällde dieslar. Den var billigare att tanka, billigare att försäkra och billigare att serva än föregående fyrcylindriga motor. Lite dyrare att köpa, men utan tvekan värd varenda krona. Milen rullade fort och snart hade vi kört nästan 5 000 mil. Kalkylen sa att det var dags att byta igen.

2012: Audi A4 Avant 2.0 TDI Quattro -11. En tavla bland konstverken.
Om man inte hittar det man söker, så letar man lite till. Eller så bryter man mot sin egen grundregel och köper en bil man egentligen inte vill ha, bara för att det är en bra affär. Den här A4:an tjänstgjorde under perioden augusti-december 2012 och rullade 1 200 mil, mestadels med en eller flera cykelcrossar på taket. Redan efter ett par dagar insåg jag misstaget med att byta tillbaka till en liten dieselmotor och jag kompenserade genom att pressa den stackarn, med hög ljudnivå, hög förbrukning och högt varvtal som följd. Men, bilen var rätt specad och kunde därför lätt bytas mot en "svårsåld" 3.0:a senare under vintern.

2012: Audi A4 Avant 3.0 TDI Quattro -10. Lugnet åter i familjen.
Det var som att komma hem. Allt sjönk igen; puls, hastighet, förbrukning och stress. Om bilen är stark och tyst så blir du en bättre förare. Om motorn svarar snabbt och kraftfullt så kör du med ett ägg under foten. När lust och tillfälle uppträder så finns det en sjö av ork att ösa ur och mungiporna sticker mot innertaket utan att du kan göra något åt det. Den här bilen köpte vi med planen att köra i två år. Efter två månader förstod jag att det inte skulle bli så. En senare provlastning av barnvagnen bekräftade misstanken om platsbrist och en ny process tog sin början direkt efter hemkomsten från sommarens Europaresa. Och den här gången var utgången allt annat än given.

2013: Audi A6 Avant 3.0 TDI Quattro -12. The keeper...
Det känns lite som att vinna en tävling där likheten med ett barns tillkomst är slående. Det finns under gynnsamma förhållanden möjlighet för en individ att vid ett tillfälle att ta hem trofén. Den här tyska pansarvagnen är en riktig fullträff och jag är säker på att den blir mer långlivad i familjen än de tidigare bilarna. Delvis på grund av låga mil och fri service men mest på grund av att det (nästan) inte går att få tag i en större, starkare och snyggare Audikombi. Ett stort tack till gänget på Audi Göteborg för en bra affär. De gör alltid ett kanonjobb med support och service och dessutom har de sponsrat oss med proffsiga Thule lasthållare, både till A4:an och A6:an.

2013: Brio Happy "Audi Edition"-11. Plats för en ny generation förare.
Ja, snart ska det puttas. Fyra luftfyllda däck och fjädrande chassi med påhängsmotor. Ringarna i fronten härstammar faktiskt från bilen överst i listan och cirkeln sluts därmed på ett något ologiskt men ändå sagolikt sätt. Och samtidigt börjar en helt ny berättelse.

2 kommentarer:

  1. Haha! Underbar bilberättelse!
    Själv började mitt bilägande sent med en Peugeot 307 som var grymt skön att sitta i. Mindre ekonomisk att köra och ett helvete att sälja. Men den såldes helt plötsligt när allt hopp var borta, och det dröjde sedan två år tills nuvarande Volvo V50 -08 köptes. Till våren har vi haft den i två år och då borde det väl ändå vara dags för nytt?

    SvaraRadera
  2. Haha, snacka om att ha bytt och testat! Kul att se en seriös cyklist som är Audi-entusiast. Har precis skaffat silvrig A6 Avant och googlade runt lite och hamnade här.. :) God lycka på loppen framöver!

    SvaraRadera