tisdag 30 december 2014

Rapha Festive 500 - andra halvan

Utan tvekan, solsken och slit på storkakan kastade jag mig in i andra halvan av årets RF500. Under de sista fyra dagarna har hemmet i Mölndal varit basen för träningspassen och jag har fått uppleva starkt skiftande vinterväder samt hur Göteborgs och Mölndals kommuners olika halkbekämpningsmetoder fungerar.

Mölndal kör numer med sopsaltning vilket är klockrent om ni frågar mig. Bort med snön och på med salt. Om saltet fryser är banan ändå fri från frusen slask, vilket förutom stora mängder snö är det enda som kan göra den ofarbar.

Göteborg verkar rulla ut samma plan som tidigare år. Ploga vid större snömängder och grusa däremellan. I dag vid lunch, över tre dygn efter att snön kom, går det fortfarande inte att färdas säkert med dubbdäck på en av de mest trafikerade cykellederna. Banan är täckt av ojämn is kryddad med små runda stenar som rullar iväg när man cyklar på dem. Dagens pass gick över 84 km på alla sorters vägar, större och mindre bilvägar, skogsvägar, stigar och cykelbanor i minst tre kommuner och två län. Ingenstans var underlaget så eländigt som på cykelbanan i Göteborgs kommun. Skäms! Eller ändå bättre - åtgärda!

Varje vinterpass har sin kaffestund. Javan serveras traditionsenligt ur min cykeltermos som tappats, blivit överkörd och glömts i diket. Ändå lever den fortfarande, precis som jag, tack vare den. Här tar vi två kvalitetsminuter tillsammans under viadukten i Kungsbacka.

Bromstest på pudrad isgata i Bröndome. Stoppsträckan blev en meter per km/h, i det här fallet 22 meter med låst dubbdäck. Det kan ni ju ta och notera i era kollegieblock; "Bröndome 22 m."

Annars började ju gårdagen på ett mindre fördelaktigt sätt. Under frukosten ådrog jag mig plötsligt nackspärr, en riktig högoddsare på min ära. Efter att ha åkallat lägre makter, gått omkring i luvtröja och sett sorgsen ut ett par timmar beslöt jag mig för att köra ändå. Sol och uppehåll var utlovat så jag kvistade ut till cykeln besluten att förtränga nackontet. Bakhjulspunkteringen utgjorde först inget problem, mer en onödig påminnelse om mitt redan eländiga tillstånd. När jag sekunderna senare insåg att jag inte hade någon slang med tillräckligt lång ventil och fick börja trixa med ett gammalt gaspatronsmunstycke så började tålamodet tryta. Och inte kunde jag vrida på huvudet för att se om det kom i någon luft heller.

Till slut bedömdes trycket överstiga hälften av det rekommenderade så jag avslutade pumpandet och gav mig ut - i snöfall och dimma.

Snöfall, dimma och moddsträng. Ibland lämpar sig vädret sämre för cykling på bilvägen. Man önskar nästan att den isiga cykelvägen till höger varit skottad, saltad eller grusad. Nästan vad som helst som signalerat "hej cyklist, använd mig."

Minns ni Glenn Dahl? Han minns oss! Idag hade vi stämt träff kring hans jaktmarker i Vallda väster om Kungsbacka för en förstklassig visning av halvhemliga crossvägar och helhemliga signalspaningsanläggningar. Jag inledde svagt och irriterande med en stönsymfoni till frukost. Nacken var fortfarande stel och benen kändes inget vidare. Jag har en vild teori om att dubbdäcken smalnar av kadensspannet och minskar dynamiken i trampmönstret, något som ger stelare ben och surare muskler. Någon däremot?

Väl på cykeln med siktet söderut kändes allt bättre. En timme transport i dimman innan Glenn mötte upp medelst ett präktigt ställ och påföljande undanmanöver ner i diket. Höga betyg på de däckspåren, nästan konstnärligt. Därefter följde en jättetrevlig rutt på varierat underlag kring halva Onsala innan vi skildes åt och jag tryckte hemåt.

Glenn och de omdebatterade "öronen i Onsala". Frågan är om de hörde något annat än rasslande saltkedjor och skramlande stänkskärmar under ett par minuter. Plusgrader i luften men det är inte vatten ni ser på vägen...

I morgon är det nyårsafton och dagen kommer att inledas med 30 km tempo i syfte att fylla det stipulerade kilometerantalet samt ge maximalt med tid åt förberedelserna inför kvällens stora fest. Vi får helt enkelt anta att årets sista pass går som på räls och att min andra Rapha Festive 500 blir en triumf i tveksamt traditionellt uppträdande under julhelgerna.

Klart för nytt spår!

Till sist vill jag önska alla bloggbesökare ett gott nytt år. Ni är fortfarande otroligt många så mitt löfte får därför bli att hålla liv i skrivandet ett år till.

lördag 27 december 2014

Rapha Festive 500 - första halvan

Efter ett lämpligt uppehåll i december är bloggandet tillbaks lagom till årets julfestive. Modelejonen hos Rapha utmanar, i samband med träningloggen Strava, årligen alla cyklister i världen att köra 500 km mellan julafton och nyårsafton, vilket givetvis är en smal sak om man bor i Singapore, Australien eller Skåne där riktiga cyklar kan användas.

För oss på den frusna delen av klotet blir 500 km förstås något mer strävsamt med dubbdäck, minusgrader och kalla nordanvindar. Men, så får vi också äta mer knäck på kvällarna. Förra året betade jag av hela sträckan på sex dagar, mestadels på släta däck i behagliga plusgrader runt Göteborg. I år står jag inför en större utmaning, där jag efter fyra dagar bara kört 250 km beroende på kallt väder och halt väglag.

Efter julfirande i Lidköping är vi nu tillbaks i Mölndal där vädret är mildare och snötäcket mestadels teoretiskt. Innan jag ger mig i kast med andra halvan av årets Rapha Festive 500 så blir det bildsammanfattning från de första fyra passen.

Vinterhoj 2014 "Festive Edition". Julinspirerad sadel och linda, aerohjul och onödigt mycket carbon.

Julaftons morgon söder om Lidköping. När det regnar vid en minusgrad är det bra om vägen inte svänger för mycket. Asfalten ser torr ut men var i själva verket istäckt. När dubbdäcken tystnar är det läge att vara mjuk i armar och axlar.

Senare på förmiddagen, första "snön" på vägarna runt Källby. Att cykla på lätt pudrade grusvägar är ju helt underbart.

Juldagens sällskap; LCK:s tomtetåg med luvor, glitter och kransar.

Favoritunderlaget igen; pudrad grusväg. Just här kör jag parallellt med landningsbanan på Hovby under den första ljusa timmen på Annandagen. Ingen trafik.

Årets vintertest; billiga elsulor. Mer om dessa i ett särskilt inlägg inom kort. Kan bara konstatera att mina fötter numer sätter tidsgränsen efter en olycklig förfrysning för fyra år sedan.

På Annandagskvällen föll ca 15 cm snö i Lidköping. Bilvägarna var dåligt röjda och saltade morgonen därpå och kändes inte säkra, så jag körde den plogade och sandade cykelvägen mellan Stenhammar och Källby några gånger. Runt 5-6 minusgrader i luften och en ohygglig luftfuktighet som bet i kinderna.

söndag 30 november 2014

Soliga Introcrossbilder

Kände mig nästan helt frisk idag och piggare än på länge, skönt. Satsade på en lång snabbpromenad genom halva stan och passade på att smyga förbi Introcrossen på Vallen för att fotografera lite. Hade bara telefonen till hands men det fanns ju massor av ljus att jobba med så det blev hyfsat ändå.

Sedvanlig förvirring innan start.

Tilltagande dito.

Lasse

Olle

Igen 

Rickard

Karlssons Cykel med han själv på.

Tonie med en Björn i hasorna.

Björn E

CCL

Christian

Mats

Trappan

Uppför

Bernie

Muris

Tätduon

Runnbergar'n

Jonte

De närmsta veckorna kommer att bjuda på väldigt lite cykel, om ens något. Jag ska göra ett seriöst försök att träna upp kroppen för lite löpning i vinter, utan att få ont i mitt knä. Alltså behövs en försiktig upptrappning med mycket promenad, lite löpning, mycket stretch osv. Inga roliga grejer. Helst vill man ju ut och löpa sköna 90-minuterspass direkt.


Råkade dock skaffade den här igår, redan populär hemma som ni ser. Något att se fram emot senare i vinter som omväxling till Ergometern.

Belgienresan då? Jo, på cxsweden.com kan ni följa våra bravader i fyra delar. Den första delen är publicerad och de andra dyker upp inom de kommande veckorna. Kort sammanfattat kan man säga att det var fantastiskt och att jag var bedrövligt sjuk hela tiden. Och att vi åker igen nästa år.

torsdag 20 november 2014

FILM: banbygge CX-cupen

Årets crosscup är till ända och för många innebär det också ett slut på en lång tävlingssäsong. Dags för lite "tyck och tänk" inför nästa år för att utveckla svensk cykelcross till att bli ännu bättre. Genomför gärna utvärderingen som CX-gruppen satt samman, ni hittar den här:

https://sv.surveymonkey.com/s/32FSTQG

Många utövare tyckte att crossbanorna höll en bra standard under CX-cupen i år. Det är ingen slump. När man utbildar framtidens banläggare erhålls en unik inblick i den tidiga fasen där den kommande banchefen bekantar sig med materialet. Redan där kan man se om de har vad som krävs för att skapa morgondagens mästerverk.


Lektion nr 1 - "visa vem som bestämmer."

måndag 17 november 2014

Rapport från cupfinalen

Ja men visst, vilken urladdning det blev igår under CX-cupens final i Göteborg. Allt var upplagt för ett bra resultat, tyckte jag. Oproportionerlig övertro på hemmabanan, en tävling i benen, första startled, bra Björn-bana, fin pepp och världens bästa cross.

Jag hade två mål, det ena skarpare än det andra. Första målet var att inte släppa iväg Mattias från Eksjö. Jag var tydlig med detta redan tidigt under förmiddagen och påminde honom även i startfållan strax innan start. Reträttmålet var att slå Eide-Jensen från CK CX. Båda målen misslyckades, jag är därför en usel cyklist och får betyget underkänt. Sopa!

Starten tutades av kl 11.40 istället för 11.00 enl. startlistan. Jag eldade på i vänsterspår på asfalten och tänkte hålla gräsinnerkurva (sponsrad av Dugast Rhino) runt den första 180-gradaren. Detta lyckades och jag gick ut i träsket som tvåa efter suveräne Mats Berntsson som formligen flög fram på första varvet. Jag hakade på och fann flytet, varvade som tvåa och spettade på bra upp genom skogen. Ut på gruset kommer Aktivitus-Fredrik flygande bakifrån, tar den snabba linjen rakt genom depån och öppnar lucka till övriga gruppen. Det kommissarien inte ser har ingen ont av...

Foto och snyggt kollage från SM av Henrik Janson, känd från Introcrossen.

Efter två varv började placeringarna sätta sig, vilket i praktiken innebar att målsättning nummer ett flög förbi efter plankhindret och reträttmålet närmade sig bakifrån. Förutom Peter Eide-Jensen så nalkades Andreas Singstedt och Johan Herrman från Kolmården. På näst sista varvet passerade de två förstnämnda och jag hakade på in på sista varvet. Tappade Eide-Jensen i den branta löpningen uppe på kullen eftersom jag bara halkade runt i leran utan fäste, men täppte vackert uppe i skogen medelst en dödsföraktande endurokurva efter skråkörningen. 

Tätat och klart för duell, nedför jordslänten vid trappan. I brist på blod till hjärnan, eller bara av ren dumhet, valde jag ett nytt spår nedför branten, vilket slutade i ett träd. Fick stopp och tappade 15 meter direkt. Blev upphunnen och passerad av Herrman på slätan bort mot spårvagnarna, tog hjul och försökte åka med ifatt. Tyvärr orkade ingen av oss täta framåt och tillråga på allt kom ytterligare en åkare från CK CX ikapp bakifrån. På sista gräspartiet var jag helt färdig och tappade en sista placering, rullade i mål som 17:e av över 50 pers, vilket är en av de sämre placeringarna i år.

Vi spelar: "hitta vevpartiet" eller "vad heter fågeln". Lite vatten på detta så växer det fint till våren. Undrar hur min Campagnolo Super Record chain catcher mår där inne och om den verkligen behövs? Hur som helst, det viktigaste är att drivlinan fungerade perfekt hela helgen. 

Något saknas. Efter att med viss framgång assisterat i en utvärdering av en nära väns prestandaluckor skulle jag nog behöva lite av den medicinen själv. Är det bara watt eller är det något mer? Det känns lite som om någon har monterat in ett varvstopp som förhindrar de allra största uttagen, de som gör skillnad när det behövs. Begränsningen fanns inte där förra året när jag blev 6:a i samma klass på samma banområde.

Nåväl. Materialet är det inget fel på i alla fall och den som tror att cykelcross måste vinnas på kolfiber, skivor och speciallösningar bör kika på den svenska mästarens och tillika cupvinnarens cykel. Fredrik Edins standard-Scott har korsekrade aluminiumhjul, Shimanogrupp och okapat gaffelrör med en spacerstack högre än leran är djup. Nästan en "off the shelf bike", möjligen är de suveräna Avid Ultimatebromsarna eftermonterade och det kan man ju förstå. Den påminner lite om mitt eget recept på en bra cross; lätt, stark och driftsäker. Aerodynamik, vridstyvhet och enorm bromseffekt med oljecisterner på styret betyder mindre men kan kännas inspirerande att åka på, och det verkar ju onekligen slå stort om man tittar på det växande startfältet. 

En vacker dag så ska jag göra verklighet av min gamla idé kring Folkracecrossen, där alla cyklar är till salu för 500 kr efter målgång. Har även funderingar kring en Stafettcross med förarbyte på varje varv samt en 24-timmarscross med löpstart. Vidare spånar jag på galna idéer om Nattcross, Kanttrådscross, Badcross, Kockcross, Pingiscross och Frisörsalongscross med Lotus. 

Peter Apelgren har ju varit med förr. Ni känner igen banan...

lördag 15 november 2014

CX SM - kort rapport.

Lite kort om SM-dagen i Göteborg.

Starten i H30-klassen. Jens köpte starten för 25 kronor. Jag ska få dem någon gång sa han.

Idealspår? Trots/tack vare denna vida sväng med grym utgångsfart slutade jag 13:e idag, vilket är ungefär som förväntat i det här startfältet.

Efter målgång verkade jag positiv. Måste öva på mitt bistra utseende.

Fantastiskt kul ändå att kunna köra idag, med en frisk kropp och med förstahojen, som nästan mirakulöst skruvades ihop ett par timmar innan start. Dagens hjälte, som så osjälviskt lånade ut sitt växelöra, heter Anders Stenberg. Får passa på att tacka och gratulera till SM-silvret i H40. 

Om allt vill sig väl så flyttar vi tillbaka örat i morgon innan hans start i cupfinalen. Om jag kör sönder det under mitt race så får Anders mata änderna i Slottsskogen istället. Allt att vinna för oss båda där alltså.

Om jag får gissa så finns det större möjligheter till effektuttag i morgon, det brukar vara så med den andra tävlingsdagen för mig. Dessutom misstänker jag att banan då passar mig något bättre. Jag hade väldiga problem med den leriga löpbacken idag och käkade gegga där redan på första varvet. Som tur var så tog högerreglaget smällen och vred sig inåt i 45 graders vinkel, något jag upptäckte på väg ner på gräset i full fart. Det tidiga fallet kompletterades med ett sent snubbel i trappan, där jag löpt 200 gånger genom åren, utan att någonsin falla. Tappade möjligheten till 12:e plats där tror jag. 

Annars kändes det hyfsat och jag fullföljde sista varvet avstannande för att spara lite krut. Varvtiderna jämfört med H40/50-klassen som körde fyra timmar innan oss vittnar om att banan geggade till sig ganska bra mot slutet och regnet gjorde asfalten glashal. Imorgon kör vi tillsammans igen, H30/40/50. Ett stort, galet startfält på en snabb bana. Det blir en avslutning värd namnet!

fredag 14 november 2014

SM-pepp!

Så här på kvällen, dagen före dagen, är det väl dags att peppa upp sig lite. Och det gör vi med en bild från en av SM-banans skönaste kurvpartier, som dessutom går rejält utför:

Orma ner från kullen i bokskogen ska vi.

Men, för att upprätthålla en sund balans så bjuder jag också på en bild tagen för ca 30 minuter sedan.

Vital del, som inte ska vara delad på mitten.

Vilka viktiga, konkreta slutsatser går det då att dra kring denna balans. Jo, om dagen varit bra, med medgörlig deltagande 1-åring, härligt banbygge och långsamt uppåtgående motivation, ge dig inte på en sista-minutenjustering, ty den kommer med största sannolikhet att balansera ut dig. Maken till sprött öra har jag aldrig upplevt, det small direkt!

Vi ses i CX Swedens tält under helgen. Där finns jag och tar emot era blandade växelöron för att se om något passar min Ridley X-Night 2014. Tills vidare är jag väldigt glad för att jag inte sålde gammelcrossen i våras. Den har ju trots allt ett par SM-tävlingar i ramen.

måndag 10 november 2014

Introcross på delar av SM-varvet

Då är första veckan som föräldraledig pappa till ända, 25 veckor kvar tills jag kan börja arbeta igen. Det ska bli skönt, det kan jag säga redan nu. Något annat som närmar sig, med exakt samma hastighet, är ju SM i cykelcross och i helgen har det utförts arbete i banområdet i centrala Göteborg. På söndagen svängde jag förbi för att testa underlaget och köra en Introcross.

Varvet kommer att gå på samma område som tidigare års cuptävlingar, dvs vid Slottsskogsvallen i Göteborg. Underlaget blir gräs, grus, asfalt och trampat jordgolv (se bilden nedan). Bokskogen har en fin förmåga att släppa igenom vätan och underlaget är oftast hårt om än lite slirigt på ytan. Däremot kan det ju luta elakt, både uppför, nedför och i sida. Eller anta formen av en tung trappa.

Jonathan prövar S-kurvan uppför medan Karlsson längtar efter regn.

Eftersnack. Flera medaljkandidater passade på att reka terrängen.

Själva Introcrossen genomfördes i halvbehaglig cruisingfart efter en hård träningsvecka. Inte läge att köra sönder varken kropp eller material nu. Kul varv men riktigt snabba igångdrag. Det får en ganska stor inverkan när man släpper upp avstånden mellan svängarna på hårt underlag. Det innebär i praktiken att man måste öka farten snabbt och åka riktigt fort lite längre för att inte tappa tid. Och det känns mer, jämfört med att svänga var femte sekund.

Det har ju körts CX-cup sedan sist också. För er som vill läsa rapporten från förra cuphelgen i Eksjö och Eskilstuna så finns den här

Nu känner jag mig i alla fall fullt frisk och grundförhoppningen är att stå på startlinjen till helgen med både bra förberedelser och god motivation i bagaget. Sedan är det inte så mycket att spara på, allt ska ut på 2 x 40 minuter. Därefter följer ett par dagars återhämtning innan jag åker till Belgien för att avsluta tävlingssäsongen. Det kommer att bli en av årets höjdpunkter, alla kategorier.

måndag 27 oktober 2014

Paddad!

Se, tjuren har fått en mini-padda på hornen! Äntligen sitter den fast, utan risk att skada klinkergolvet nedför.

 
Placerad i en naturlig siktlinje, utom räckhåll för svettdroppar även i stående position.

Anslutning via kabel till befintliga högtalare, eller i framtiden via Apple-TV till en större anläggning med bild.

Limmade kardborreband på baksidan av ett iPadskal fäster mot L-järnen som bultats i kåpan. Man kan trycka över hela skärmen utan att den rör på sig eller "vippar". När man tränat klart kan man låta allt sitta kvar och bara lyfta ut paddan ur skalet. Eller riva bort hela skalet med paddan i.

Så här års ligger UCI-channel förstås som startsida i Youtube. En timme TC har aldrig gått så snabbt. Senast låg jag på Pauwels hjul i över 20 minuter!

fredag 24 oktober 2014

Tjurig?

Crossäsongen bjuder ju inte bara på tävlingar, friska utepass och slaktpass i mörkret utan även på ett antal timmar på Ergometern i tvättstugan. Monarken kom till familjen redan 2006 och har sedan dess fått följande service på nio år; ett bromsband, en kedja, en svänghjulsaxel och ett klistermärke. Och lite olja ibland.

I kväll satte jag plötsligt en gammal plan i verket och gav den horn!

Tjurig? Öronmärkt?

Fastbultade vinkeljärn klädda med kardborreband. Vad ska det bli av detta?

söndag 19 oktober 2014

Rapport CX-cupen 3 & 4

I lördags morse var jag minst sagt tveksam till start i Alingsås. Kroppen var inte frisk, utvilad eller ens motiverad. Som tur är vet jag att det brukar bli bättre bara man kommer på plats och får träffa folk, känna tävlingsnerverna och framför allt, låta Alvedonen verka. Trycket runt bihålorna och huvudvärken skvallrade annars om att dagen skulle bli tung, även utan en tung, blöt bana.

Jag åkte upp i alla fall. Försökte hitta rätt känsla på vägen dit och misslyckades. Försökte hitta rätt motivation på parkeringen, gick inte heller. Bytte om och träffade gamla bekanta, kändes lite bättre. Rullade ut på banan, snorade, hostade och var allmänt eländig. Lite sur också, mest för att jag inte alls var där jag ville vara rent mentalt. Plötsligt stod jag på startlinjen, gäspandes i första startled som en jäkla idiot.

- 15 sekunder!

Blicken riktas mot en punkt sex meter framför mig på marken. Sinnena skärps. Högerbenet darrar lätt. Vänstertårna krafsar långsamt i skon, som för att få fäste i kvicksanden under. Allt blir stilla och tyst. Inget hörs, ingen hörs. På en sekund tar crossjälen över ekipaget och ställer om. Kroppen vet nu vad den ska göra.

Bra start, riktigt bra. Trea upp i backen, ut på gräset, ner i geggan. Upp ur geggan, nerför vägen, in på stigen. Upp runt huset, någon passerar. Ännu en passerar. Stumheten kommer. In bland de doserade kurvorna, alldeles för fort. I den sista högerkurvan kommer jag för långt upp i doseringen och hinner inte ner igen innan den tar slut. Marken försvinner under framhjulet som styr höger förgäves och istället viker sig vackert in under ramen. Roterar framåt över styret och cykeln flyger. Någon cyklar över mig. Bakhjulet har lossnat men inget annat verkar skadat. Kommer iväg efter att ha tappat 30 sekunder och 20 placeringar. En tävling är över. En annan har just börjat.

Ett drygt varv senare har jag funnit rytmen och lugnat ner mig. Börjar avancera försiktigt och tar gubbe efter gubbe de kommande varven. Ute på sista varvet börjar kroppen att protestera. Vill helst inte bromsa bort någon upparbetad fart och tar dåliga beslut, kör alldeles för fort in på den hala stigen. Framhjulet släpper i högerkurvan och jag dyker som en plog i myllan. Kommer upp igen, utan skador. På sista halvvarvet närmar sig CK Ringen och Kolmårdens MTB plötsligt bakifrån då de pressat sig förbi min "gatekeeper" tillika klubbkamrat Björn Eriksson. Trots att det inte finns någon reserv kvar alls så lyckas jag mobilisera en 400-metersspurt på slutet och säkra en 17:e plats i det 50 man starka fältet. Pulsen vid målgång var den högsta någonsin på cykel, efter 10 år som tävlingscyklist. Fyra slag högre än det jag kallat maxpuls de senaste åren.

Söndag morgon. Förkylningen känns något bättre, men jag hostar illa och känner mig allmänt överkörd. Hela familjen följer med upp till Alingsås för att heja på vilket känns jättekul. Jag har också räknat ut att banan, som idag körs moturs, kommer att passa mig bättre, men två överraskningar ruvade på Allebikes domäner idag.

"Medhängelera" - när marken är på cykeln istället för på marken.

För det första så har underlaget förvandlats till 100% gegga, vilket förstås var en glad överraskning. För det andra så körde jag sönder bakväxeln under uppvärmningen med 20 minuter till start, vilket förstås var en tråkig överraskning. Bulten i växelörat gick rakt av och resten blir med förödande hastighet historia. Tur i oturen att jag befann mig på den del av varvet som gick närmast bilen och att klubbkamraten Mattias Brockmark låg bakom och snabbt coachade in mig på rätt spår:

- Har du en ny bakväxel med dig? Men spring då till bilen och byt den snabbt som f-n. Skynda dig, du fixar det!

Att byta en bakväxel utan att bryta kedjan kräver lite fingerfärdighet och en tunga som ligger rätt i mun. Med leriga händer som förvisso sköljdes av ett tillfälligt skyfall fipplade jag bort resterna av min tidigare lagade Recordväxel och fick en ny Athena på plats. En snabb växeljustering och iväg mot starten med sju minuter till godo.

Fick en bra start även idag och kom iväg som femte man efter startbacken. Utan missöden så höll jag mig kvar i täten en stund men bristen på uppvärmning gjorde att jag ganska snart kände mig kantig i min åkning. Efter ett varv mådde jag fysiskt dåligt och ville egentligen kliva av och gå till duschen, men en tiondeplats kan man ju inte ge bort gratis så jag vevade på en andra vända ut på fältet. Placeringarna skiftade tätt kring 10:e platsen och det blev en rolig cross in på andra och tredje varvet, särskilt när jag lyckades hitta en hård guldlinje i leran ute till höger vid depån som gav mig tio meter varje gång. Cykeln gick fint och Rhinodäcken gifte sig perfekt med underlaget.

Gick ut på sista varvet med visst utrymme men den väntade slutforceringen bakifrån förstås (Thomas Karlsson, Spårvägen) så jag fick öka på geggfältet och kunde till sist svänga in på tidernas segaste upplopp som säker 12:a, bästa resultatet i årets cup så långt. Mot bakgrund av veckan som gått, sjukdom och diverse missöden så är det helt okej. På gränsen till bra.

Tröttnöjd Superklassare.

Allebikegänget levererade två bra crossbanor i helgen och söndagens varv var bäst, en del tack vare regnet. Sällan har man sett ett så omfattande markarbete och det räddade faktiskt upp en hel del, även om MTB-tänket lyser igenom. Skön stämning och engagerad publik runt de leriga serporna. Lyxiga burgare och en riktigt tjock och fyllig grillrök som löste upp den värsta snuvan, perfekt!

Slutligen, två materialrelaterade reflektioner:

Bästa sadeln - en naken SLR. Lätt att tvätta, omöjlig att slita ut. Med titanräls är den odödlig. Beprövad sedan 2008.

Vit linda är fortfarande helrätt.

Nästa helg laddar vi för dubbla födelsedagskalas men helgen därpå kryper jag i dräkten igen för att ge Eksjös och Eskilstunas banor en omgång. Den förstnämnda ska bjuda på platt gräs och sand - min terräng!