söndag 27 april 2014

Den sämsta sorten

Idag har jag synat en viktig, personlig spärrfunktion och en otydlig, sällan övervägd handling är definierad i sin verkställan för all framtid. Jag vet numer exakt var gränsen går för när jag slår eller inte slår en annan människa. Inne i mitt huvud slog jag flera gånger, men handen, höjd i jämnhöjd med huvudet, rörde sig aldrig. Det är jag glad för. Samtidigt har jag nog aldrig varit så arg.
Här kommer hela historien.

Efter knappt två veckor på spanska vägar landar man i Sverige och ger sig ut i villfarelsen att människorna värnar om varann i trafiken även här. Vi vet ju sedan tidigare att så inte är fallet, men man glömmer lätt efter en sväng till paradiset. Jag lämnade Johan i Kållered (Göteborgs Llucmajor) för att skarva en timme österut. Jag körde själv, utan stress och med en härlig känsla i kroppen. Lätt och ledigt i sadeln, glad i humöret och överlag svår att förarga skulle jag säga. Svängde av upp mot Benareby och Mölnlycke och siktade därefter hemåt. Fick en svag ostlig vind i ryggen när jag svängde västerut uppe i rondellen ovanför backen, men svängde ändå in på cykelbanan som löper parallellt med vägen eftersom den såg sopad och fin ut. Det var ingen biltrafik att tala om och efter en kort stund så insåg jag att cykelbanan, som så ofta, mest var en fara för mig kring korsningarna.

Så, jag hoppade ut på bilvägen igen, släppte ner kedjan ett par hack på kassetten och vevade på västerut. Jag har ingen mätare på hojen, men man brukar ju kunna skatta farten ganska bra ändå, så jag bedömer den till runt 45 km/h när jag efter en lätt sluttning ser en bil närma sig på en anslutande väg från vänster. Den stannar och föraren tittar åt mitt håll. Han ska svänga vänster, alltså ut framför mig och därefter åt samma håll. Jag håller ögonen på honom eftersom jag vet att jag åker betydligt fortare än vad en cyklist normalt förväntas göra och mycket riktigt så kör han också ut precis framför mig. I många andra fall hade jag nog surat ur, bromsat och gestikulerat, men idag bet det inte. Allt var för perfekt och jag myste ikapp med den varma aprilsöndagen så jag väjde vänster, tryckte till på pedalen och passerade honom snabbt i en regelrätt omkörning på vänster sida. Inget tecken, inte ens en blick gav jag bilföraren. Det händer ju att folk gör misstag och eftersom jag kom förbi så smidigt så var han förlåten direkt. Den bedömningen var inte ömsesidig. Följande inträffar nu inom loppet av ca 10 sekunder:

Jag hör hur bilen accelererar bakom mig och går ut för att köra om. Jag har fokus rakt fram, ligger till höger och sänker farten till runt 40-45 km/h. Bilen kommer upp jämsides, passerar mig med någon knapp meter och svänger sedan direkt åt höger, in mot kanten. Jag bromsar hastigt och släpper in honom framför mig i tron att han gjort en grov felbedömning och svängt in för tidigt. Tack vare att jag redan har fingrarna på bromshandtagen så lyckas jag också överleva nästa manöver som från förarens sida innebär en kraftig inbromsning. Jag tvingas nypa båda bromsarna, från 40 km/h till stillastående och balanserar hela tiden på gränsen mellan att ha kontakt med bilen. Jag är två decimeter bakom och skriker allt jag orkar i tron att han inte ser mig. Till slut får jag stopp, fortfarande skrikande för livet och stöttar mig med ena armbågen på bilens bakruta för att inte lägga mig.

Jag skakar. Jag får ner ena foten i marken. Jag tar ett andetag. Förardörren öppnas på glänt och jag glider fram längs sidan för att möta mannen som av allt att döma gjort sitt bästa för att ta livet av mig. Eller var det ett misstag? Jag känner hur ilskan kommer. Och rädslan, i efterhand. Jag öppnar upp dörren helt och ser rakt i ansiktet på en medelålders man med utländskt påbrå, krullhåriga axlar, iförd linne och ett par guldiga Rayban-kopior. Det är nära att brista för mig, och jag skriker till honom, högt:

- Hur i h-vete kör du!

Kanske var det ett misstag, en olyckshändelse? Möjligheten finns fortfarande. Tanken far genom huvudet en gång till samtidigt som jag känner hur hela kroppen börjar skaka allt värre. Hans svar ger tyvärr inget att tvivla på:

- Du, jag betalar skatt så att du ska kunna cykla DÄR, på cykelbanan!

Här händer något inom mig. Jag drabbas under snabbt tilltagande skakningar av en vrede starkare än någon jag känt. Aldrig har jag varit nära att slå någon och samtidigt som jag gång på gång skriker rakt in i bilen "hur i h-vete kan du göra så" så åker handen upp och jag känner hur jag får svårt att kontrollera mig. Han skriker tillbaka, jag lyssnar inte. I mitt huvud rullar "är det värt det, är det värt det?" Han sitter bältad, vriden uppåt vänster med huvudet. Jag skulle få en enkel start. Jag närmar mig okontrollerat en punkt då något måste hända och jag är inte säker på vad. För en millisekund så är slaget så fruktansvärt nära men jag känner hur något inom mig klickar. Jag inser att jag måste bort från situationen. Jag tystnar, bryter blicken, sänker handen och går av cykeln. Kliver bort bakom bilen och ställer mig på gräsmattan. Föraren studsar ur bilen för att gå efter mig. Jag tar upp mobilen ur ryggfickan. En lastbil som står och väntar på att komma förbi tutar, tror jag. Föraren avbryter, vänder, sätter sig i bilen och kör snabbt iväg. Jag får den här bilden.

Föraren smiter från brottsplatsen.

Av alla tänkbara medvetna incidenter är oprovocerade kränkningar med fordon de jag tycker är allra värst. När någon uppsåtligen och utan att ha blivit kränkt själv använder sin bil för att demonstrera sitt missnöje med en uppkommen situation. I det här fallet gjorde föraren bedömningen att mitt liv vart värt att spela med för att få sin politiska synpunkt klargjord. Det finns ett ord för sådan verksamhet. Vi kallar det terrorism. Terrorister döms hårt i hela världen.

Jag känner att den här trafikhändelsen berört mig djupare än någon annan, någon gång. Jag har mer att värna om nu och är mer sårbar. Jag måste komma hem, varje gång. Det finns inget annat. All glädje försvann på platsen och jag körde hem med en fruktansvärt hämndbegär. När jag klev genom dörren så skakade jag fortfarande av ilska och bara att nedteckna de här raderna många timmar senare gör mig stel av ursinne inombords.

Jag har tänkt mycket på vad som inträffade och hur jag agerade. Det fanns verkligen ingen styrning i situationen och det faktum att jag inte gick till handgripligheter tyder på att en viktig spärr är i funktion. Dock är jag säker på att om jag gått omkull till följd av förarens beteende så hade slaget kommit. Därigenom är gränsen definierad.

Till sist, ett par rader om fortsättningen. Det finns många cyklister ute på vägarna och vi blir fler. Mitt råd till de bilförare som tänkt agera självutnämnd ordningsmakt och stävja cyklisters beteende med sina fordon är att hålla sig undan mig. Regnumret må vara maskerat på bilden, men det är fastbränt på hornhinnan. Det tar endast ett par minuter att få fram de uppgifter jag behöver för att gå vidare.

Ska vi cyklister vika för terror när resten av världen står enade mot?

tisdag 22 april 2014

Mallorca - den längsta dagen

Årets träningsläger närmar sig slutet, i morgon onsdag är sista dagen och jag räknar med att hinna klämma in ett kortpass på runt 3 timmar innan det är dags att packa för flyget.

Tur då att vi redan tidigare under veckan sett till att plocka ut det som fanns ur kroppen genom ett mäktigt bergspass - "den längsta dagen", som stannade på 7,5 timmar och runt 180 km. Banprofilen såg ut så här och benen kändes ungefär likadana efteråt. 



Vi knåpade ihop rundan genom att köra upp mot Esporles, därefter söderut längs kustvägen ner till Andratx. In mot Es Capdella och upp igen via Galilea, Puigpunyent, Col de Claret och till Valldemossa. Del två, efter fikat, startade med gruvliga fikaben genom att köra ner till havet och upp igen vid Port de Valldemossa. Därefter norrut längs kusten via Deia till Soller och hem över passet. En blivande klassiskerrunda som med fördel kan skarvas med t.ex. Orient eller Randa på vägen hem. Om man hinner innan buffén stänger.

Här kommer några fler bilder från de senaste dagarna:

Christer utanför Montuiri, staden vid foten av världens vackraste slakmota.

Stämningsfull sandslottsextravaganza under kvällspromenaden.

Märklig marknad vid påsk. Dessa mysko tingestar hängde längs vägen i Villafranca.

Viktig afterbike i sanden. Notera särskilt hur man använder kedja och vevparti för upphängning av blöta kläder, eller varför inte cykelkorgen för att slippa få sand på skorna.

Pathfinders. Under ansträngningen att finna en passage över Es Verger fick hojarna smaka en del grus och gruvliga stigningar på 15-20%, både uppför och nedför.

En rutinflygning längs vackra kustvägen. Här är vi drygt 300 meter över havsnivå och de två vita prickarna i havet är större segelbåtar.

Typisk Mallorcaväg mellan murar och olivträd.

Tv: Mattias njuter fin-kaffe i Valldemossa. 
Th: Johans Canyon käkar grus i obygderna ovanför Esporles.

Johan och Daniel på väg uppför på baksidan av Randa. Den här vägen upptäckte vi först förra året och den har blivit en favorit. Serporna blir tajtare och tajtare och tillslut svänger man oavbrutet, som här på bilden. Därefter övergår stigningen i en rak 10-procentare, vilket är mindre charmigt...

Det tävlas på Mallorca också. Här har "klungan" precis svängt ut på en väg med lätt stigning och vind från sidan :-)

Erik och Mattias från Udevalla CK lastar på i backen utanför Deia.

Pathfinders, del 2. Vart ska vi nu bland grusvägarna? Daniel letar i datorn och Christer i buskarna. Det visade sig att inget av alternativen, eller vägarna, var rätt.

När planet lyfter i morgon har kroppen matats med nästan 55 timmar aktiv cykeltid fördelat på sju heldagspass och tre halvdagspass. Den mängden är ju helt omöjlig att få till på hemmaplan och bara tanken på att köra så mycket i följd är galen med tanke på allt annat som fyller livet. Nu återstår att se vad man ska göra av den form som smugit sig på. Det är ju fem månader kvar till tävlingssäsongen. Eller?

Palma, out!

fredag 18 april 2014

Mallorca - dagar i bilder

Hola!

Dagarna i cykelparadiset flyter på fantastiskt fint och förutom att jag saknar familjen så är här riktigt gott. Bättre väder än på många år och ben som växer med uppgiften. Tackar en bra grundträning för det samtidigt som jag inser att grundträning är allt jag har. Uthållighet verkar vara min grej i år, vilket rimmar illa med höstens 40-minuters crosstävlingar. Under gårdagens 20-milare hade jag t.ex. min bästa stund efter drygt 6,5 timme. Läge att skruva lite på upplägget under sommaren alltså.

Annars är 2014 de nya vägarnas år och vi har hittills bestigit tre nya, små toppar (Carritxo, Monte Sion och Puig de Inca), hittat ett par nya vägar och kartlägger ett nytt område väster om Esporles där kartan skvallrar om branta stigningar. Annars gäller det som vanligt att vända och vrida på rutterna, och rotera sätten att köra sig trött på.

Här följer de senaste dagarna i bilder:

Undertecknad vevar norrut på väg mot Caimari och stigningen upp mot Lluc. Därefter följde utförskörningen ner till Pollenca - en av favoriterna, kanske den allra bästa.

Johan och Daniel kom ner och hade benen fulla med sprätt. Första dagen satte de av österut längs havet och det gick inte att få hejd på dem första timmen. Här rullar de genom Sa Rapita där vi siktade Alberto Contador föra året. Jodå så att.

Dogman vilar vid Cap de Formentor beredd att släpa mig uppför den eländiga kallstartsbacken i bakgrunden. Efter öns dyraste fika kommer alltid öns ondaste ben när man, lite lätt avkyld, får starta med att kränga upp över krönet och bort över den sönderhackade asfaltsvägen som straffar alla med mer än 4 kg i däcken.

På väg ut till Formentor var det trångt och vi fruktade en kort stund för tillgången på kaffe innan vi lyckades ta oss om bussen med fikaterrorister utför.

Kanske öns bästa fikautsikt.

Glad Björn och ett typiskt vätskestopp; en sexlitersdunk i åtta flaskor, upp i sadeln och vidare.

Utsikt från hotellet i S Arendal. Solen går ner över de låga bergen i sydväst.

Årets upplaga av racern är förstås den bästa hittills. 6,9 kg ren italiensk cykelglädje och kvalitet, här besudlad med två stora flaskor vilket vittnar om rådande temperaturförhållanden. Dogma2-ramen och Shamalhjulen går in på tredje säsongen medan Campas Super Record grupp bara har rullat knappt 150 mil. Matchningen är perfekt och kombinationen känns trygg, stark och stabil men kan på tillslag förvandlas till den giftigaste av racermaskiner redo att vinna vad som helst. Och det har den ju gjort också.

Under veckan startade jag upp ett av de mer ambitiösa projekten på senare år - flytta upp randen en dryg centimer. Minns inte riktigt när den åkte ner, troligen i samband med några tveksamma byxor en tidig vår för några år sedan. Här har jag uppnått en lätt, likväl kontrollerad rodnad. 

Johan, Christer och jag utanför Lloseta. Öns högsta punkt Puig Major (1500 möh) skymtar snett till vänster ovanför mig. Som landsvägscyklist får man nöja sig med ca 900 meters höjd, vilket ofta känns tillräckligt just då.
  
Nya drivlinan levererar med fin precision. 
Nu tänker någon; "det gör min 105-växelgrupp också". 
Då tänker jag; "ge den 1 200 watt stående i ingången till ett brant krön och försök igen".

Nu tänker någon; "han har fipplat med färgerna i Photoshop".
Då säger jag: "kom hit och se själva".

Idag noterade vi den sjätte dagen i ordningen och den bestod i vila, vilket på bästa sätt avhandlades genom en lugn tur över drygt 90 km till Petra för en kaffe och apelsinklyftor. I morgon går jag in på andra halvan av vistelsen och då blir det kustväg med massor av höjdmeter tillsammans med ett gäng från Uddevalla CK.

Om det är någon där ute som inte varit på ön men undrar över hur det funkar att bo, resa och cykla här - fråga gärna. Jag är full av svar.

tisdag 15 april 2014

Mallorca - en plats i solen

Årets Mallorcaläger är det nog det sjätte i ordningen sedan 2006 eller 2007. Minnet är kort men ön är härlig och i år är jag nere i tio cykeldagar, något senare än vanligt eftersom påsken är där den är. Det verkar innebära att temperaturen är högre. Alltså vi går direkt på några frågor kring armvärmare;

a) varför ha armvärmare på sig mitt på en solig dag med 23+ grader i skuggan?
Anta att svaret är "som solskydd" och fundera då över;

b) varför har jag packat de flossade vinterarmvärmarna som Assos rekommenderar för 0-7 grader.
Svaret är att de matchar benvärmarna från samma serie, vilkas insats jag härmed fördömer på förhand.

Efter att under alla år cyklat rakt förbi Puig de Inca hände det plötsligt att vi körde upp och klappade på det sneda trädet bakom vilket ett gäng britter i proffskläder precis haft kakfest och lämnat små tårtbitar på marken. Backen upp är mild, men om man sitter på andra sidan ön när man kläcker idén så blir framkörningen ändå en halv eftermiddag.

En Mallis-klassiker, avnjuten i Felanitx. Det här var nog en av de största bocadillos jag serverats genom åren och väl indränkt i olivolja så räcker den förstås en stund. Tvärs över ön t.ex.

I år bor vi på Hotell Hispania i S Arenal. Här härjar även Cykelklubben.se med både cykel- och triathlonläger. Utsikt från middagsbuffén.

Christer svänger in i kurvorna upp mot Puigpunyent. Tredje dagen bjöd på ett fint bergspass med fem, ganska snälla klättringar om totalt drygt 2 000 m.

Inför den fjärde träningsdagen i morgon har vi i kväll fått ner förstärkning i form av Johan och Daniel Brengdahl, den senare vilken tog en meriterande sjätteplats på Östgötaloppet i söndags. Detta innebär nog i praktiken att jag sitter på hjul och hojtar "höger", "vänster" eller "nej, inte upp där" i minst sex timmar i morgon. Eller så ligger jag i spets med Dogman och ger SR-gruppen vad den tål. Och eftersom den tål mer än jag så lär jag snart förpassas till den först nämnda positionen.

Att döma av de första dagarna så får kroppen godkänt i uthållighet och energieffektivitet. Den går länge och gärna på ett litet intag, vilket gärna blir effekten av sådan träning som bedrivits under vintern. Högre effektuttag medges inte över tiden och jag är således grovt felkalibrerad för att åka fort uppför. Är man på rätt plats då, kan man undra? 

Svaret är "javisst"! Hälften är ju utför och där gäller andra naturlagar vilka jag lyckats matcha bättre...

Vill du veta var vi kör? Träningspassen går att följa via Strava här.

torsdag 10 april 2014

Bättre

Skylten säger allt - nytt bageri och kafé öppnar i närheten. Och det är BRA.

1540 steg från ytterdörren

Förkylningen är sakta på väg bort medan Mallorca närmar sig snabbt. Gick en mil i kväll genom ett gråmulet Mölndal till en bankomat och tog ut Eurosedlar för att få lite feeling. Hittade ett framtida "KOM igen med Campa"-segment till Strava på vägen. Och en möjlig plats för sensommarens Pungcross. Fina grejer.

onsdag 9 april 2014

En dålig start...

... på allting är ju sjukdom. På söndag går flyget till Mallorca, en oerhört efterlängtad ledighet och möjlighet att snuva(!) kroppen på runt 50 timmar träning. Värdelöst att nu ligga hemma med förkylning och oroa sig istället för att skyffla ärenden på jobbet och ladda mentalt inför en av årets absoluta höjdpunkter. Men, jag får hoppas att kroppen hinner återhämta sig och bli frisk innan helgen.

Tills dess att jag kan publicera nya, fräscha cykelbilder från ön så får vi hålla till godo med en del historier från förra året.

"Look into my eyes, look into my eyes." Mallorca-sonen tillika tennisstjärnan Nadal tar instruktioner vid fotografering på ett kafé inne i Palma.

Gravida sambon ställde upp som frivillig vid hotellets orm-show och bjöd på en höga toner, till spanjorernas illa dolda förtjusning.

Motsägelsefullt, men ändå - check.

Lyxig poliseskort till ny, brant alternativbacke upp mot Randa.

Vätskepåfyllning vid mack med solblekt brandsläckare kontrollerad 1983 samt en nystulen bilstereo.

En förstörd Raphasocka på min ära!

fredag 4 april 2014

En bra start...

... på arbetsdagen är aldrig fel.


Ett minustecken idag, förutom det på termometern, var att jag fick gräva fram vinterjackan ur garderoben. Den hade ju redan begravts av tunnare tröjor och förstärkningsplagg som varit framme och vänt de senaste två veckorna.


En stund senare. Nybryggt kaffe i mittenfickan bak, ullstrumpor i de Vanhedenvita sommarskorna och högerbenet i en båge över sadeln. Pinarellon rullar ut från ett kallt, stilla och morgonsoligt Eklanda.


Två snabba tryck på högerknappen. Super Recordväxeln rycker ner kedjan hårt och sedan bär det av.