fredag 18 april 2014

Mallorca - dagar i bilder

Hola!

Dagarna i cykelparadiset flyter på fantastiskt fint och förutom att jag saknar familjen så är här riktigt gott. Bättre väder än på många år och ben som växer med uppgiften. Tackar en bra grundträning för det samtidigt som jag inser att grundträning är allt jag har. Uthållighet verkar vara min grej i år, vilket rimmar illa med höstens 40-minuters crosstävlingar. Under gårdagens 20-milare hade jag t.ex. min bästa stund efter drygt 6,5 timme. Läge att skruva lite på upplägget under sommaren alltså.

Annars är 2014 de nya vägarnas år och vi har hittills bestigit tre nya, små toppar (Carritxo, Monte Sion och Puig de Inca), hittat ett par nya vägar och kartlägger ett nytt område väster om Esporles där kartan skvallrar om branta stigningar. Annars gäller det som vanligt att vända och vrida på rutterna, och rotera sätten att köra sig trött på.

Här följer de senaste dagarna i bilder:

Undertecknad vevar norrut på väg mot Caimari och stigningen upp mot Lluc. Därefter följde utförskörningen ner till Pollenca - en av favoriterna, kanske den allra bästa.

Johan och Daniel kom ner och hade benen fulla med sprätt. Första dagen satte de av österut längs havet och det gick inte att få hejd på dem första timmen. Här rullar de genom Sa Rapita där vi siktade Alberto Contador föra året. Jodå så att.

Dogman vilar vid Cap de Formentor beredd att släpa mig uppför den eländiga kallstartsbacken i bakgrunden. Efter öns dyraste fika kommer alltid öns ondaste ben när man, lite lätt avkyld, får starta med att kränga upp över krönet och bort över den sönderhackade asfaltsvägen som straffar alla med mer än 4 kg i däcken.

På väg ut till Formentor var det trångt och vi fruktade en kort stund för tillgången på kaffe innan vi lyckades ta oss om bussen med fikaterrorister utför.

Kanske öns bästa fikautsikt.

Glad Björn och ett typiskt vätskestopp; en sexlitersdunk i åtta flaskor, upp i sadeln och vidare.

Utsikt från hotellet i S Arendal. Solen går ner över de låga bergen i sydväst.

Årets upplaga av racern är förstås den bästa hittills. 6,9 kg ren italiensk cykelglädje och kvalitet, här besudlad med två stora flaskor vilket vittnar om rådande temperaturförhållanden. Dogma2-ramen och Shamalhjulen går in på tredje säsongen medan Campas Super Record grupp bara har rullat knappt 150 mil. Matchningen är perfekt och kombinationen känns trygg, stark och stabil men kan på tillslag förvandlas till den giftigaste av racermaskiner redo att vinna vad som helst. Och det har den ju gjort också.

Under veckan startade jag upp ett av de mer ambitiösa projekten på senare år - flytta upp randen en dryg centimer. Minns inte riktigt när den åkte ner, troligen i samband med några tveksamma byxor en tidig vår för några år sedan. Här har jag uppnått en lätt, likväl kontrollerad rodnad. 

Johan, Christer och jag utanför Lloseta. Öns högsta punkt Puig Major (1500 möh) skymtar snett till vänster ovanför mig. Som landsvägscyklist får man nöja sig med ca 900 meters höjd, vilket ofta känns tillräckligt just då.
  
Nya drivlinan levererar med fin precision. 
Nu tänker någon; "det gör min 105-växelgrupp också". 
Då tänker jag; "ge den 1 200 watt stående i ingången till ett brant krön och försök igen".

Nu tänker någon; "han har fipplat med färgerna i Photoshop".
Då säger jag: "kom hit och se själva".

Idag noterade vi den sjätte dagen i ordningen och den bestod i vila, vilket på bästa sätt avhandlades genom en lugn tur över drygt 90 km till Petra för en kaffe och apelsinklyftor. I morgon går jag in på andra halvan av vistelsen och då blir det kustväg med massor av höjdmeter tillsammans med ett gäng från Uddevalla CK.

Om det är någon där ute som inte varit på ön men undrar över hur det funkar att bo, resa och cykla här - fråga gärna. Jag är full av svar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar