onsdag 11 februari 2015

Cyklare eller cyklist - en rookiespaning.

Vad är detta nu? En snubbe som tror sig sitta på facit i en allemanssport? En gök som galer om rätt och fel, värderar och dömer, agerar stilpolis och domderar?

Ja, våren närmar sig och ordet är ju fritt. Någon gång ibland är det lockande att skriva ned det som diskuteras inom kretsarna, det som man egentligen är lite reserverad kring för utomstående, rent av rädd för att dela med risk för att bli dömd som en självutnämnd kommissarie. Med viss rätt. Samtidigt ligger läsvärdet i det konkreta, inte i att tassa runt ämnet och insinuera.

Det finns fler landsvägscyklare på vägarna nu än på flera decennier och den positiva trenden verkar hålla i sig. Som alltid när en växande kultur möter etablissemanget så uppstår lätt friktion samt kamp för tillhörighet och bekräftelse. Alla har väl hört rövarhistorier om nybörjare som blir avställda på första klubbträningen, nonchalerade på grund av felaktig klädsel och inte hejade på eftersom knäna står rätt ut. Alla historier är sanna. Välkommen till en idrott med gamla anor, konservativa drag och i viss mån bakåtsträvande attityd. Förtjäna din status, lid dig till framgång och erkännande. Försök inte fuska, du blir synad och dömd snabbare är du kan säga ”ventilhatt”. Att själv titulera sig cyklist är omöjligt innan en annan cyklist gjort det.

Jag började som en landsvägscyklare 1996, året innan min första Vätternrunda. Enligt egen mening blev jag cyklist först runt 2006 då jag provat benen i seniorklassen på landsväg. Det tog mig tio år, de flesta helt utan guidning eller styrning, att på egen hand komma fram till varför det finns en massa ”regler” inom stilsporten cykel.

Jag har cyklat Vätternrundan iförd löparskor, farsans skidglasögon, träningsdress från volleybollklubben, hjälm med egna klistermärken på, med ben lurvigare än vargens, på för stor cykel, på för lång tid, med enbart Snickers i fickorna, med byxorna fulla av vaselin och kanske värst av allt – på en cykel lånad dagarna innan starten.

Vättern 1997. Läs den självkritiska analysen här.
I åratal har jag dessutom tränat iförd proffskläder, långärmade underställ ytterst, sandalcykelskor(!), suttit alldeles för högt, trampat alldeles för löst, druckit för lite, ätit för mycket och sist men inte minst, orienterat min omgivning om bedrifterna med snittfarten i fokus.

Sedan kom facit, på startlinjen. En vacker men iskall verklighet. Cyklister som såg frusna och ointresserade ut. Fokus på prestation före utrustning, placering före fart, timmar före mil. Vilken chock! Fram med hyveln, ned med sadeln, öppna plånboken, böj armarna och bit ihop, på riktigt. En tisdagskväll innebar inte längre en bekväm 5-milare utan tre timmar fartträning bakom motorcykel genom halva Skaraborg med en halvgalen Fåglumlike vid gasreglaget.

Fördelen med den långa och i efterhand smärtsamt pinsamma uppenbarelsen från de tidiga åren är förstås förståelse, från grunden. Att utvecklas från cyklare mot cyklist genom tid och träning, inte genom att köpa sig utseende och utrustning. Det är inte förrän du förstår varför det är fel som du ser felet. Nästan alla ”knepiga regler” inom cykel har sin grund i en praktisk orsak, formad av ett sekel av idrottsutövande.

Så, mot bakgrund av detta hävdar jag en begränsad rätt att uttrycka personliga åsikter och låta dem gälla i en större mening avseende landsvägscykling. Men som alltid, smak och tycke är olika och cykel är en sport för alla som vill och kan. Mitt råd till cyklare som vill bli cyklist; framskrid med försiktighet och respekt för tradition och ”regler”. Studera, följ och låt det ta tid. Låt din stass och din utrustning växa i fas med dina färdigheter och kunskaper. Du har redan slagit in på rätt väg och har min fulla beundran för ditt mod. Det är ingen lätt resa du har framför dig, så om du vill ta med några av följande tips på vägen:

På cykeln
Ibland får jag frågan hur man ser skillnad på en van cyklist och på en person som cyklar. Särskilt idag när man kan köpa sig till en snabb look för en rimlig peng och ge sig ut kittad som ett proffs, redo att möta njutningen i alla velocipediska former. Jag tror att det är svårt att lura ett tränat öga och ofta kan det vara avgjort innan du sett både kläder och cykel. Nästan allt handlar om hur kroppen rör sig och är positionerad på cykeln.

En van cyklist har böjda armar och låter mage och rygg bära överkroppen. Många, inklusive undertecknad, är väldigt stela i början och cyklar med uppdragna axlar, raka armar och lätt svank. Och sedan gnäller man på cykelhandskarna och köper ett par med ännu fetare gelinlägg. Tro fasen det, när hela överkroppen står på ett par stöttor som inte absorberar några vibrationer från vägen. Varenda brunnslockskant går rätt upp i nacken, rakt genom vantar och gel. Tom Boonen raderade förresten effektivt de flesta säljargumenten för gel-inlägg när han vann Paris-Roubaix utan handskar. Men så jobbar han inte heller vid ett tangentbord.

Med lätt böj på armarna, lämpligen i anslutning till armbågarna, får man en lägre, mer aerodynamisk position, en bättre stötupptagning och fjädring mot underlaget men framför allt en avslappnad sittposition. Axlar sjunker, nackspänningen släpper. Om du kan lyfta händerna från styret och överkroppen behåller sin vinkel relativt cykeln, då har du bålstyrkan som krävs.

Trampfrekvens och driv är andra vanefaktorer. Visst kan kadens variera från supertungt till superlätt beroende på vad som ska tränas, men cyklisten har alltid kontroll över rörelsen och behöver inte röra övriga kroppen i onödan. Att studsa i sadeln är fel. Att kana fram och tillbaka i sidled på sadeln är onödigt, sänk stolpen. Att låta knän flyta kraftigt i sidled under den vertikala rörelsen är ineffektivt. Sitt vackert - sitt still.

På kroppen
En cyklist har inte för lite kläder på sig. Att smätta runt barbent och/eller kortärmat så fort solen visar sig i april är vanskligt om man vill åberopa rutin. Det finns vårkyla och sommarvärme. Skillnaden på termometern kan vara liten eller ingen, men 16 grader i april är inte det samma som 16 grader i juli. Personligen är jag frusen om armarna och kör ofta med värmare upp till 20 grader. Proffsen bär ofta benvärmare när de inte tävlar, även sommartid.

En cyklist har inte heller för mycket kläder på sig. Är det lite kyligt, ta med en väst eller värmare istället för att svepa in dig i en bylsig vindjacka som fladdrar. Särskilt under vår och höst varierar temperaturen under längre pass, kanske upp till 15 grader, och då gäller det att kunna anpassa efter gång och få plats med det som inte används i fickorna. All värme kommer inifrån och intensiteten är ju direkt förknippad med värmeproduktionen. Ska du köra lugnt, ta på mer.

En cyklist bär inte trasiga kläder. Släng vurpade, utslitna och urtvättade plagg. Bär snygga, passande och nytvättade kläder och vårda stilarvet.

En cyklist tar av sig förstärkningsplagg nedifrån och upp. Först åker skoskydd, därefter benvärmare. Sedan försvinner västen och armvärmarna. Att veva runt i kortärmat och benvärmare med skoskydd gör sig icke. Ännu värre är vinterskoskydd utan benvärmare, huvva! Eller ett långärmat underställ som tittar fram under den korta cykeltröjan. Logiken ”nedifrån och upp” är enkel. Du blir varm i det som rör sig, vinden kyler resten.

Vid cykeln
Uppträdande och rörelsemönster vid sidan av cykeln är tydliga indikatorer på vilken nivå av vana man besitter. Momentet att förflytta sig och sin cykel medelst gång är inte svårt men kan likväl levereras med mer eller mindre vedertagna metoder.

Först bör man noga överväga att över huvud taget lämna sadeln. Att gå runt med cykelskor är varken vackert eller praktisk, varför man sällan ser cyklister promenera med cykeln. De rullar så långt det går och sedan lite till. Att sparka sig fram sittande i sadeln med en fot i marken är inte snyggt, och än värre är det att gå gränslandes cykeln med ett ben på varje sida. Om du inte redan fått olja på högervaden så får du det nu.

Träna på att hålla balansen i mycket låg fart med fötterna fast i pedalerna. Att kunna balansera ett par sekunder stillastående är också mycket användningsbart, t.ex. vid ett rödljus. Dessutom kommer du iväg snabbt och sinkar inte bakomvarande eller vinglar i sidled mitt i gruppen letande efter pedalen. Ett tips är att försöka hitta ett litet motlut (kan räcka med spåret där bildäcken går) att placera framhjulet i så att du får ett mottryck i pedalen. Att resa sig ur sadeln kan hjälpa. Rör inte bromsarna.

När du måste lämna sadeln och ta med cykeln, gå obehindrat på vänster sida i höjd med bakhjulet. Då slipper du få pedalen på smalbenet och oljefläckar på benen. Putta cykeln framför dig genom att hålla i sadeln. Cykeln svänger vackert åt det håll du lutar den.

En annan skvallersignal är parkering. Cyklister ställer cykeln så att den inte kan glida iväg och välta. De flesta har lärt sig det den tråkiga vägen.

Mot en vägg; placera cykeln med två beröringspunkter, styre och sadel eller styre och bakhjul. Att luta cykeln med enbart sadel, t.ex. mot en varmgalvad lyktstolpe i Port de Sollér kan resultera i att din tre dagar gamla lönetjuv erhåller en hjärtkrossande repa på 15 cm i överröret som omintetgör hela den upparbetade glädje det innebär att släpa sig över Sa Calobra och Puig Major (som ett exempel på ett tråkigt sätt att lära sig).

Om vägg eller motsvarande saknas; försök hitta en pelare, stor sten eller trött hund att luta sidan av bakdäcket mot, det räcker oftast om det inte blåser hårt. Att lägga cykeln ner på marken anses skändande men om du blir tvungen, lägg vänster sida nedåt för att skona drivlinan. Att vända den helt upp och ner vilande på växelreglage och sadel kan kännas lockande av praktiska skäl vid t.ex. punktering, men nej, nej.

Hjälmen lämnas på cykeln så fort avsikten är att skiljas från den med mer än ett par meter eller minuter. Hängande centrerat under styret med hakremmen runt styrstammen ger en klassik look. Om du hänger den över växelreglaget, tänk på att hjälmen kan vara förbrukad om den faller i marken.

Träning
Att ha synpunkter på hur man tränar sin kropp är förstås lika känsligt som tacksamt. Motivet till varför man tränar skiljer sig förstås åt och cykelsporten är ju så underbart bred och mångsidig, vilket är en av de starkaste anledningarna till att jag själv älskar den. Cykelsport är vad du vill att det ska vara, när du vill det. Hela livet.

Inom träningsmetodiken finns ändå vissa uppträdanden som avslöjar en cyklare, flera av dem debatteras frekvent i sociala medier med anledning av det ökade cykelintresset och trenden att tävla mot sig själv istället för andra.

En cyklist tränar inte på cykelbanan. Den är inte anpassad för fart, utan för alla. Alla fälla överkroppen över ett par tempopinnar och skjuva på i 40 knutar på cykelstigen är vansinnigt korkat och tyder på att man inte ännu lärt sig att vårda den strimma av anseende som cyklister har kvar in i framtiden. Du får onda ögat direkt och riskerar en vedergällning från de egna leden. Stoppa detta!

En cyklist smyger inte in på andras hjul. Antingen är man en del av en grupp eller så blir man det genom att hälsa och fråga om lov. Att förbli anonym och bara ansluta till ett par eller en liten grupp visar att man inte har förstått. En träning är inte per definition en öppen inbjudan till samåkning bara för att man ska åt samma håll. Jämför med en promenad eller läs tidigare rapport i ämnet.

En cyklist är aldrig i form och har sällan tränat särskilt mycket. Att stolt sprida mäktiga träningsdata i talad och skriven form är ett typiskt misstag från en cyklare som vill verka ambitiös. Fråga en cyklist på startlinjen om han har tränat bra och är i form. Inte då, har knappt kört något alls, är inte i slag, kommer förmodligen bli avställd, osv. Att sänka förväntningarna på sig själv och mörka en form vittnar om att du tar både förväntningar och form på största allvar. Cyklister älskar ironi.

Väska på cykel eller cykel på väska?
Vad avslöjade mig?
Slutligen, några typiska, avslöjande detaljer hämtade ur vardagen. Vad är det som faller utanför ramen, vad är det som så retfullt bekräftar orutin och tänder ”rookieskylten”?

·      Att dra ur ena foten ur pedalen och låta benet hänga lodrätt under inbromsning till stopp.

·      Att sitta för högt och trampa med hela kroppen.

·      Gigantisk sadelväska med en otäck verktygs- och myntmix som skramlar när man står upp och bryter i styret.

·      Att köra temposlalom på cykelbanan, mitt bland söndagsflanörer, barn, rullskidåkare och illrar i koppel.

·      Yviga hälsningsgester. Hälsa gärna på alla men fimpa motorcykelsläppet där handen och armen tar vind och driftar bakåt.

·      Ventilhattar, reflexer och plastskiva mellan kassett och ekrar. Ta bort!


Och för de riktigt ortodoxa är det förstås även otänkbart med:

·      Högprofilhjul för kanttråd.

·      Klumpiga tillbehör på ramen, t.ex. väska, pump eller verktyg.

·      Smutsig cykel, lösa sladdar eller en kletig kedja.

·      Full uppsättning proffsstallskläder nyare än 10 år eller ännu värre; oförtjänta mästartröjor.

·      Glipa i styrlindan vid bromsreglagets infästning.

·      En cykel till allt. Se istället möjligheterna med en cykeltyp per tillfälle.


Sådär, en liten avtankning av en gammal cykelskalle med mestadels daterade referenser. Om du håller med eller håller mot spelar ingen roll, men delge gärna egna ”regler” och erfarenheter i kommentarsfältet på temat "Vad avslöjade mig?" och förgyll den mörka februarikvällen.


En annan läsvärd artikel på området finns på Road Bike Review som även presenterar mindre smickrande bildmaterial på folk som försöker men ändå hamnar strax utanför vad som anses passande.

3 kommentarer:

  1. Frågan är outtömmlig om huruvida någon kan/skall/vill kalla sig cyklist.

    Hur man än gör så faller man på en eller flera punkter. Men visst är det roligt att se tillbaka på "the early years" och undra varför det fanns en skiftnyckel(20 cm) i midjeväskan på Finnmarksturen.

    I just det fallet var jag ingen rookie, möjligen på MTB. Jag körde mitt första lopp som 10-åring, Lerumstrampen 30 km på en 3-växlad Monark med bockstyre. Morsan hade ett mantra om fotbroms som fortfarande hänger i. Två år senare köptes den Peugeot som hänger hemma och det betades flera motionslopp om 50-60 km innan jag vinglade iväg till Lerums CK träningen i Stenkullen och blev varse en helt ny terminologi och materialkunnande som var besvärligare än periodiska systemet. Det hör även till att 12-åringen (inte whisky) cyklade en mil till träningen och sen hem igen. Den sträckan lades aldrig till träningen utan hamnade vid sidan om på den analoga tiden.

    Min första "tävling" var ett tempolopp som startade ungefär där Allebike ligger och gick upp mot Lena/Östadskulle. Min tränare pumpade däcken stenhårt och slängde ventilhatten. Cykeln var nybestyckad med PB/PA utväxling vilket gav max 6.60 mm på ett trampvarv. Detta kontrollerades av myndiga män...de var säkert 35-ish. Jag var skitnervös och sprängde lungorna efter typ 2 km, ingen utveckling där alltså. Resten av sträckan handlade ömsom om att få luft och ömsom om att inte spy av all koskit de spridit på åkrarna. Resten av mitt liv som LVG-cyklist vilket varade ca 3 år visade bara att jag inte var tillräckligt dedikerad och evigt sist.

    Vid 21 hade jag glömt sviterna och handlade en MTB av Kjell Olsen på Harry Snells med motiveringen att den skulle vara lätt att cykla på bakhjulet med. Jag körde till slut hela vägen till och från jobbet på det viset. 1 km varje väg, varje dag. Cykeln släpades fram och tillbaka i oländig terräng ett par år innan den ställdes på startlinjen tillsammans med legenden Gary Fisher och jag som hade skiftnyckel och en nyvunnen kunskap om kolhydratens funktion. Nu vet jag att Strössel har 99% kolhydrat, pure energy. Jag undrar fortfarande om spagetti har längre kolhydrater än makaroner? Efter 7.13:18 över 112 km somnade jag med hjälmen och midjeväskan på i målområdet. Den tiden putsades sedan varje år för att 2005 hamna på 4.59:32 med en superfit, motiverad, faktiskt "cyklist" som hade siktet på IM i Kalmar året därpå. Tre dagar senare låg han på en bår, levande men ganska illa tilltygad. Ett år senare var Kalmar ur planen men FMT kördes på ca 5.25 men motivationen var inte där. Det behövdes nåt nytt. Det nya kostade 8200 kr och i väntan på leverans byggdes en trappa och resten är historia.

    Men frågan om jag är cyklist längre är tveksam, för tio år sen var jag det, idag är jag nog mer av en usedtobe. Jag får väl titulera mig innovatör eller nåt.

    M

    SvaraRadera
  2. http://www.cyclingnews.com/races/vuelta-a-andalucia-ruta-ciclista-del-sol-2015/stage-4/photos/338446

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju bara att beklaga. Kul att han ändå kunde slita blicken från styrstammen.

      http://chrisfroomelookingatstems.tumblr.com

      Radera